girlfriend in a coma

whatever

2009-11-30T15:09:00.000-08:00

vad finns det möjligtvis för ord och meningar som beskriver ett liv som vänds upp och ner som ett timglas flera gånger om dagen. fast det är inte sand. det är drömmar och önskningar. de tightnar till där i mitten men kommer ut på något jävla vänster... fast det kan vara höger? fattar ni? naturlagarna finns inte längre i min värld. visst, jag vattnar mina blommor men jag funderar på att träffa en exorcist någon gång, bara för att jag är nyfiken. nyfiken på vad de försöker medicinera bort.

och som vanligt älskar jag att vlogglöjliga mig. jag vet att jag säger "whatever" rätt ofta, men det är ett fruktansvärt användbart ord. det, och "fuck it", det är sånt jag måste säga varje dag när jag ser mig i spegeln. men... enjoy... jag ska till tvättstugan.

CAuse I CAN

2009-11-11T07:50:00.000-08:00

Tisdag. Pinkdag! Jag vet inte vilken åldersgrupp hon vänder sig till eller om jag är för gammal för att lyssna på henne men hon är ju så-så-så bra. Och het. Det kan ni inte neka? Träffade iaf upp mitt ex och hela hennes gäng från Göteborg. Vi kom typ när förbandet slutat spela men jag är bäst på att tränga mig längst fram, japp, en sån där ni hatar. Men jag hookade upp med några lesbiska tjejer från Göteborg och fick stå med dem längst fram. Hejja! Det var en grym konsert hur som helst, jag uppskattar sångare som sjunger live och inte kör något jävla playback. Kvinnan kan ju sjunga, no doubt about it! Min kamera dog dock efter 2 minuter men jag fick EN bra bild iaf! Och nedan kan ni se hur normala mitt sällskap är. Hah, vi tog över restaurangens dator och spelade överdrivet hög pinkmusik. Men det är så det ska vara. Få mig att sluta? Don´t think so...

Jag vet inte vad jag gör snabbast, pratar eller skriver?

2009-11-07T15:31:00.001-08:00

Det blir två videoinlägg idag. Universum är så förbannat stort. Så förbannat jävla stort att ingen vet vart det börjar och tar slut, bara att det expanderar, troligtvis till den gräns att den imploderar. Det är troligtvis samma sak med mig, jag kan omöjligt summera en teori utan att säga emot mig själv. Hatar när folk säger, (dock förstår jag dem) "men nu säger du ju emot dig själv elisa", och ja, det gör jag. Men det är för att det alltid, ALLTID finns paralleller till allting, alltid två sidor av ett mynt, minst... Det ger en lika mycket hopp som hopplöshet men ändå väljer de flesta att tro på framtiden och inte fastna i allt som varit, allt som inte längre är... Utan ser fram emot vad som komma skall och gör det bästa av nuet. Enkelt? Jag tror inte det. Jag trodde det aldrig heller.

Min hund Rudy fyller år idag! Som den goda mamma jag är har jag överöst honom med presenter, han älskar att öppna paket så jag bad att få dem inslagna på djuraffären. Har specialbeställt en ny säng åt honom som kommer på onsdag, yey!

Förutom att lyssna på svinhög 90-talsblippbloppmusik (ja du var inte född då, dah) och dricka tonvis med vatten, jag är så djävulskt törstig, så kedjeröker jag och suktar efter morötter. Förra helgen var iofs lite för mycket röj men då var jag tvungen att ringa min mamma och fråga om man kunde dö för att dricka för mycket vatten. Sprit tål jag ju, såklart, jag är ju från norr. Men jag skojar inte, jag halsade nästan 3 liter vatten bara sådär... Och i mitt kommande inlägg är jag väl aningens ironisk fast med den meningen att det är helt vansinnigt galet vad som krävs för att bli "kändis" nu för tiden, skriva massa skit på internet och hacka, ljuga och peka finger åt folk, typ som jag då... Nej men jag har iaf sunda ideal och har ett humm om vad som är rätt och fel och när man helt enkelt går för långt, vilket många andra inte verkar ha. Minns inte vilken brud det var men hon är fan "värdinna" på någon klubb där det är 18-årsgräns fast hon själv är 15. Vad fan, när jag var femton så... hah. Ja, vad gjorde jag då? Vilket liv. Jag skulle inte byta det mot något. Och på onsdag kommer kvinnan som lärde mig att älska. Karin. Hon kommer definitivt synas på bloggen. Nu ska jag se om man kan äta ihjäl sig på morötter och se hur många avsnitt av Desperate Housewives jag kan se innan jag somnar under mitt supermysiga gigantiska duntäcke... *KISSSEEEESSSS*

Brrrrr.

2009-11-03T14:15:00.000-08:00

Fyfan vad kallt det är ute. Tonight is the night när myskläder inte räcker till för kvällspromenaden med Rudy. Som den trevliga hundägaren jag är stannade jag ändå på vägen så Rudy fick leka med sina kompisar Bamse och Tenor medan jag och tanten som äger dem pratade om hur vaaaaaaaaacker hösten är. Yeah right. Jag tycker bara allt förfaller. Jag har aldrig varit en höstmänniska. Jag är egentligen en vinterunge med norrländskt påbrå i rasande fart på en spark, men jag älskar sand mellan tårna under solen. Jag är så groteskt jävla trött idag. Satt här igår kväll också men har inte lagt mig än. Det blev koffeintabletter och salamimackor till frukost och sen den har jag bara varit påpåpåpåpåpåpåpåpåpåpåpå. Syns inte det? Var ute och joggade imorse vid 07, tvättade underkläder och solade solarium. Utöver det har jag varit en sväng på Lidingö för att kolla på suspekt konst på ett museum. / Fikat / Vidare mot slussen för att möta upp Robert för en runda bowling. / Pratat med mamma / Städat / Ätit och vidare spelat in det löjliga videoinlägget nedan. Förhoppningsvis kan jag sova inatt. Det är verkligen... verkligen hemskt att inte kunna sova. Att INTE - KUNNA - STÄNGA - ÖGONEN - rastlösheten klöser i någon process som bara maler på i hjärnan. Måste låta hjärnan sova. Iaf kroppen.

...Var och letade efter en varm vinterjacka idag och hittade mer och mindre spexiga med STORA STÖRRE STÖRST märken på bröstet med mycket MERA MEST?(?/ gåsdun i. Fuck that. Hittade en diskret och bra på Adidas som var störtskön. Ska iaf ha den som civilklädsel i vinter. Det vore ju FÖR roligt om jag la upp en bild på den så fick alla räcka upp handen om det är en keeper så det skiter jag i, jag ska plocka upp den i min storlek imorgon. Har tusen andra saker att göra, men jag är effektiv. Eller så är världen jävligt långsam. Eller vem är det som rör sig egentligen? Vem står still?

Rosa moln my ass...

2009-11-02T08:19:00.000-08:00

ni ser hur lätt det är att vara blond! brunett däremot, not that easy... har varit bakis i två dagar efter två dagars festande med minimal sömn. men jag har haft askul. var på halloweenfest hos några kompisar i lördags, och istället för att välja skräcklooken kände jag för att vara Barbie. Fast som min far kommenterade det "... i de lugnaste vatten..." och jag antar att han har rätt, ha ha. sen stack vi iaf till någon sorts gayfest på kolingsborg, bra jävla mycket roligare än någon klubb där alla kör den lilla svarta liksom... var inte ute så länge utan åkte hem, lagade käk och tittade på desperate housewives tills jag somnade. nu ser dock lägenheten ut som... jag vet inte vad. det ligger glitter över hela golvet... donno. jag ska dammsuga, utan peruk, men nu vet ni hur jag skulle se ut om jag slog igenom som blondinelisa. fast det har inget bra klang liksom, vad fan ska jag kalla mig då? sug på den, hårt. nu - dammsugaren. suck.

Fredagkväll m. Alex.

2009-10-31T08:52:00.000-07:00

Jag var hos Alex igårkväll, vi stack till systemet precis innan stängning och köpte en halv kundvagn med sprit. High five, vidare gick vi till ICA och köpte käk, lagade mat och hade vad jag skulle kalla TJEJKVÄLL. NO BOYS ALLOWED! Inte för att jag riktigt minns allt vi gjorde, men det var kul. (ILOVEYOUBABYDOLL) Somnade på soffan till CSI Miami och lärde mig lite om frätande medel. Eller nej, jag tror inte jag var kapabel att ta in information vid det läget. Men men. Det var förfesten till ikväll, ska iväg på halloweenfest hos en kompis i bagarmossen, jag har piffat till mig men vet inte vilka kläder jag ska ha. Jag ska ju liksom vara Kissie. He he he. Blond peruk har jag iaf och en jävla massa kläder men Kissie, du kan väl maila mig och säga vad du ska ha på dig ikväll? Eller också inte. Det komme gå super. Jag kan väl ursäkta mig redan i förväg för jag lär ju filma lite under kvällen men heeeeeeeeeeeeey det är underhållning! För mig iaf. Och jag ska göra det bästa för att underhålla min publik - ni. Nu ska jag smörja in mig i brun-utan-sol och längta till värmen. (Huden luktar så gott efter det, precis som när man har solat på riktigt...) Funderar på att åka till spanien en snabbis i början av december... fortsättning följer. Puss!!

Ja, lixxom totalt white-trash spexx

2009-10-29T19:40:00.000-07:00

Det är natt mot fredag, klockan närmar sig 04. Kom precis innanför dörren efter en taxiresa från östermalmstorg där jag besökt min... MIN... j. Herregud människa, jag vet inte vad jag ska säga om dig. Och jag är rätt babblig, eller jävligt babblig, you know. Men du är tidlös. Du är unik. Du är evig. Och du är älskad. Om det ändå räckte så, men så måste man ta steget ut i verkligheten också och där lurar faror som vill stjäla kärleken ifrån en överallt. Hatet och avskyn ligger som en unken stank nära marken där vissa människor krälar, eller rentutav lever på den. Jag blir så arg på folk som är elaka. Mitt hjärta, helt ärligt, omsluter faktiskt hela världen och allt på den. Om du, du som läser, satt här bredvid mig skulle jag hålla om dig och lova att allt skulle bli okej.

Men men. Jag peppar mig själv som fan att blogga men sen läser jag skiten jag skrivit och idiotförklarar mig själv innan jag publicerar det, men men, med lite substanser i kroppen bryr man sig fan inte om sånt. Haha. Har hängt med min tyska Robert hela dagen, vi tänkte spela biljard men vi kom på att det krävdes för mycket tänkande för det, sen funderade vi på bowling, men vi var för trötta efter att ha promenerat runt på söder. Blev minimal shopping, ska visa spexet imorgon, så jag gick loss och handlade mat för 400:- det är ju värt pengarna iaf. Min kyl har aldrig varit så full. Jag köpte några filmer också som vi tänkte se, men även där krävdes det för mycket koncentration för oss dampbarn united så vi kollade på random tv-crap. Så lagade vi mat också (läs Robert lagade) svamprisotto och ungsbakad lax, jag gjorde iofs en mozarella sallad, fast det tog 2 minuter.

Nu ska jag trolla bort mig och besöka wisteria lane, käka en marmeladmacka och ta ett glas mjölk. (Alla psykopater dricker mjölk, kolla i vilken film som helst... ) Får man säga puss? PUSS.

it´s goooood.

2009-10-24T21:40:00.000-07:00

tv-shop. 05.41.knäckebrödsmackor med salami. 00000naket. thaimassage i huset bredvid. taxi till kebabstället. (69:-) sjukt gott. tv.tv.tv.tvtvtvttvv. ny mobil (nokia n97 32 gig)!!!! skriva. skriva vad? min videoblogg vilar tills imorgon när jag piffat till mig. "piffat till mig" låter aningens gammaldags, likaså "fikabröd" som jag köpte med alex. rudy morrar lite i sömnen där han ligger i min kaotiska klädhög. linnea och jag har röjt järnet i helgen. fett alltså. och om folk inte förstår att jag drar på mig en träningsoverall med glittriga gympadojjor och en pyttehund i famnen på röda linjen vid östermalmstorg att jag inte bryyyyyyyyyyyyr mig om era vipkort så fuck you. jag ska hem. jag är hemma nu. gud få mig att somna. jag kan inte sova. jag vill drömma och sova så jag äntligen kan vakna igen. salamin är strålande. likaså sushin. (nej jag har inte slutat)... jag har tonvis med videoklipp på mobilen meeeeeeeeeeeeeeeeen det är tyvärr censur. t.om. i swe.

&eftersom många brudar här (PÅ INTERNET) //BLOGG/// ar. om kläder så tänkte jag ladda upp lite bonusbilder på min klädstil. min garderob är fucking gigantisk så man kan klä ut sig till lite vad man vill. men, som sagt... kolla och skratta lite och ta livet som en kratta... löv. ehm. PUSS.

T-shirt från Zara, solglasögon från Polaroid, klocka från Jet Set.

Kavaj från Paris Kate & I, kjol från mq, halsband från nolita.

haha. jag gör det igen. ;) jacka, pyttekort jeanskjol och silver/guldiga (det syns inte riktigt) tights från diesel, leopardsolglasögon från h&m och pannband från monki......

OUTDOORELISA>>> jacka, adidas, dah, väst från new yorker, keps från hello kitty butik i ungern.

höga ballarinaskor från en second-hand butik i ungern, kjol från h&m, korsetten är lånad, kavajen är samma som ovan, väskan är min älsklingsväska jag köpte i los angeles från gwen stefanis grymma märke LAMB.

halsduk från friis and company, jacka åhlens.

... och tankarna drar mig till ett färgblint white-trash kollektiv någonstans där man käkar e till frukost. men hell jag gillar det. jag har lärt mig att säga "fuck it" till min spegelbild och join the ride... munkjackan är iaf från fishbone, kjolen från urban outfitters, tightsen från h&m och skorna från bianco...

lastfuckingone- munkjacka från carlings. värsta tjejen. fet.

peace out flickor och pojkar. var rädda om varandra. <3

Sushi. Solsken, SE&&&%¤¤###

2009-10-15T14:19:00.000-07:00

Hur många Elisor krävs det för att skruva i en glödlampa? För det första måste man köpa en, eller jag köpte sex stycken på hemköp på hornsgatan, men lyckades tappa bort alla innan jag kom hem till mig, tre kvarter senare. VIRRPANNA. Jag menar, hur många ställen kan jag ha lagt dem på som inte skulle vara på ett synligt sätt inte alltför långt ifrån en lampa? Jag återkommer till lampproblemet om en liten stund. Innan jag gjorde detta hann jag experimentera ihop lite småkakor som jag skänkte till personalrummet där jag går på matlagnings/bakningskurs. JAAA. Upp med händerna, hur många går på matlagningskurs? Det är sjysst, jag lagar aldrig mat annars. Mitt kök består av menyer för närliggande take-awayrestauranger. Något sjukt har plötsligt uppstått, i 24 år har jag hatat sushi tills i förra veckan och sen dess har jag nästan käkat det varje dag. Jag kan inte få nog. Det är något sexigt över sushi. Jag vidgar vyerna. Ikväll har jag iofs suttit på ett hak söder om stan med Emelie och käkat en rejäl entrecote med bearnaisesås. Som hittat. 152:- En djup suck går igenom publiken. Jag vet, en dag ska jag också kunna slänga ihop värsta drömmiddagen. Riiiiiiiiiiiight. Utöver det? Jag utnyttjar tiden till fullo med en hund vid fötterna, en dator på magen, ett öga på skärmen och det andra på tvn. Det är bara massa skit. Jag väntar på Arkiv X som börjar 01:30 på 4an. Jag har så många barndomsminnen från det programmet. Sånt man ska minnas från när man är barn, aliens, monster, spöken... osv. Och titta på mig. Ingenting skrämmer mig nuförtiden. Det är mig själv jag borde vara rädd för. Det är nog jag som är spöket trots allt. Så länge jag håller mig i skuggan kan de ändå inte hitta mig. Det finns många skuggor. Det enda som behövs är att du står och tittar på mig, så står jag där. Och jo, jag köpte nya glödlampor med Emelie i sköndal, de funkar utmärkt. Att IKEA bara säljer lågenergilampor är bra men är man van att pröjsa 14;- för typ 100 st känns det surt att köpa två för femtio. Lampor var det. Ljus och skuggor. Vi ses där. CRaaaappppppppppp

NU; DUSCHA, VÄLJA NAGELLACK, MICRA OBOY.

Nu jävlar!

2009-10-10T17:09:00.000-07:00

Mina eviga sömproblem de senaste nätterna har (patetiskt nog?) resulterat i att jag suttit och läst bloggar som folk länkat till, som skämt hoppades jag men det här var tydligen på allvar. Jag vet inte om jag ska trycka nyllet mot skärmen eller rygga tillbaka på min IKEAstol efter att ha sett den här katastrofala... blonda... sanningen. Och allas jävla skryt om att bli bjuden till sveriges bloggaward, pfft, fuck vem som vinner, de ser ju lika dana ut hela bunten, pratar likadant och om samma saker, fast med mer eller mindre uppumpade läppar och tuttar. Wtf. Och jag är inte ensam om att lägga märke till det här fenomenet heller. Så vad ska vi göra åt det? Jag tänker iaf att - kan dem så kan jag öppna portarna till mitt idiotiska imperium. Säga allt, visa allt, få er att hata mig, älska mig eller whatever. Så här kommer riktigt billig smörja om mitt liv, som iofs har sina sidor. Jadu, du får se. Sen är jag fullt redo på att få skäll för att jag är ful, tjock, ser konstig ut, pratar konstigt eller dyl. Men det är ju bara för de som inte bloggar! Bloggar rules ju. Jag tror det är det senaste i Paris faktiskt. På nästa galapremiär ska jag bara bära en petit liten svart´ blogg. Inget kan stoppa mig. Jag tänker fjanta vidare. ;P Snåla inte med (e)ironin brudar.

något har flytt. något har flyttat in.

2009-03-27T13:44:00.000-07:00

...om jag sitter och tittar inåt så... kan jag inte se ett år framåt i tiden. jag kan tänka ikväll (nip/tuc och choklad med grädde, den bisarra längtan och besattheten då det gäller operationer... någonting som skulle göra mig annorlunda. till vem? kanske till mig själv. det är en lång väg kvar...) kanske imorgon. kanske i övermorgon. världen är så jävla stor. det finns så många chanser. jag måste ge mig själv en chans först... en liten skrutt skäller och gnäller i sömnen. det är två steg till att gosa med honom. det är fem steg till balkongen. det är 6 våningar ner. det är. jag vill inte ens tänka på det.

och mer? dagens bild. det är här det händer.

jag behöver en ny början.

2009-03-15T09:57:00.000-07:00

varför ska allt vara så jävla komplicerat? när blev det det? varför känns inte hud levande längre? varför känns det mörkt fast det är ljust? varför luras världen? precis när jag står där är platsen borta. precis när du är så så så nära imploderar jag i mig själv (kärlek?) och försvinner bums! alla blir någon annan, paranoian sprider sig, detta är ett annat väsen. något hungrigt, något bestialiskt. jag vet fan inte vad jag vill med dig. inte äta och behålla. slakta eller bli besatt av, snarare. eller besatt av slakten. kär i kärleken? klassiker elisa. vem fan lurar du? jag är ju så uppenbar att jag själv ser hur jag snavar men springer bara snabbare och snabbare och förutser och förutsätter slutet när det precis börjat...

vad säger man mer? dagens klädsel?

2009-02-08T02:44:00.000-08:00

MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT
MY MIND IS NOT RIGHT

How about some information pleaaaaase?

2009-02-08T02:29:00.000-08:00

Det svider i kroppen av att sova så länge. Nu har humöret hoppat från toppen till en lägre botten. Inte den lägsta dock. Bara ett allmänt trist mellanläge. Känner mig som världens tråkigaste människa, även om jag iofs bara de senaste timmarna umgåtts med mig själv. Jag kraschade ju min rygg för några år sen och jag har fortfarande förbannat ont. Det liksom strålar från svanskotan upp i ryggraden till axlarna. Enligt röntgenläkaren är det inget fel på den, förutom att kotorna sitter aningens snett. Men nerverna vet han ingenting om och det är ju troligtvis dem som gör ont. En läkare skrev ut citodon via telefon bara men senast jag träffade en läkare sa hon bara "du kan ju inte ha ont i ryggen längre." WTF, jag HAR ont, hur det än ser ut. Det är ingen jävla effekt från att jag vill ha ont eller käka citodon (även om det är jävligt skönt för kroppen), men hon menade att jag bara kommer bli beroende, så jag ska inte käka det mer. Nertrappning, någon? Man kan inte bara sluta med så starka mediciner. Men nu har jag gått från 8 om dagen till 0. Och mitt ständigt omöjliga argument när det gäller alla mediciner som är beroendeframkallande är "jag är hellre beroende än har ont och mår piss", men det är väl jävligt provocerande och omoget att säga. Men det är ju så! Funkar det - är det bra! Men uppenbarligen ska jag må bra på eget direktiv och helt enkelt ignorera att jag har så jävla ont. Äh, strunt i det. Känner mig iaf som en pensionär som knappt kan bära hem matpåsarna från VI. Har visserligen pensionärsrabatt på allting och paxar alltid handikapplatserna i bussen, ha ha. Men hey, jag SER ju pigg och frisk ut. Någonting som känns löjligt att höra samtidigt som det är så förbannat skönt att iaf inte se så jävla sliten ut som jag känner mig.

Miia var här igår, äntligen! (Har saknat dig som fasiken!) Vi tvättade och gick omkring i mina Ungerska mysoveraller för att allting skulle tvättas. Vi drog runt lite på söder för att kolla piercings och tatueringsstudios, fan, jag ÄLSKAR att pierca mig men vill inte ha någon mer skit i ansiktet. Får se vart nästa hamnar, ähum ähum. Måste fylla i min senaste tatuering också och bara det går på 2000:- , rätt dyrt enligt mig men ska det vara så ska det vara. Vet inte om ni sett det men jag har en tatuering på thailänska på armen och sen jag gjorde den har jag varit så jävla rädd för att det ska stå någonting annat än det som jag tror att det ska stå. Men igår fick jag bekräftat från en thailändare att det faktiskt står det som det ska stå. Vill fan tillbaka till thailand! Nu när jag vågar så blir det kanske till sommaren. Längtar som fan till sommaren så man slipper allt detta grått grått och grått.

End of message. Det blev lite väl lång trist info.

Och jo, ni som vill maila mig kan göra det på no1crash@yahoo.com om ni mailar så svarar jag! Deal? Kan inte svara när ni bara skriver kommentarer eller skriver på andra ställen. (Det absolut bästa självporträttet finns här ovanför. Antiseptiska OCDjävel. Men jag gillar det ju!!!)

Yeah you change your mind like a girl changes clothes...

2009-02-06T13:31:00.000-08:00

Jag kan inte fota det viktigaste i mitt liv. Det närmsta huvudet jag kommer är mitt hår, som bara är typ ett kaos. Det passar visserligen bra med mitt huvud men det är ett lite mer städat kaos just nu. Fyllt av färger och former som inte ens finns. Det är roligt att ni vill se bilder på mig när jag ändå bra larvar mig. Eller vad fan, ni skulle inte se skillnad på en "seriös" och "oseriös" bild på mig. Vad fan............ Låt det bara vara så läker det snabbare, eller vad säger man???? Till en helt annan sak. Skrev ett brev till min läkare igår och la det i hans brevlåda idag. Vet fan inte om jag ångrar mig, det var rätt... djupt. Djupare än vad en psykläkare vill gå iaf. Vi får se vad som händer nästa torsdag. Ser fram emot resultatet, jag kan omöjligt ha lämnat honom oberörd. Slut på meddelandet. Jag ska städa min garderob. Ett jävla projekt som är väldigt återkommande.

YEAH YOU, PMS

modell

2009-02-05T14:51:00.000-08:00

ni vet inte hur mycket jag vill bry mig när jag säger att det inte spelar någon roll. eller hur mycket jag vill älska när jag bara känner hat. ni förstår inte hur mycket jag måste lära mig igen för att inte falla tillbaka i mönster som hackat sig fram genom tiden och inte bidragit till mycket alls, faktiskt. den största utvecklingen jag gjort den senaste tiden är att utifrån konstaterat och noterat mina problem, vad problemen är och vad jag borde göra för att komma bort ifrån dem. vad jag borde. inte vad jag kan. det är två helt olika saker. på dbtn pratar vi om känsloreglering. hur en situation leder till en primär känsla som leder till en tolkning, en sekundär känsla och tillslut ett beteende. om jag förstod allting rätt. men det gjorde jag nog. jag sa till min terapeut när hon frågade om jag följde med i det hon sa, "ja, jag förstår nog precis vad du menar, jag förstår nog precis hur det där funkar, men så funkar inte jag. verkligen inte. jag inser bara hur långt ifrån jag är från skillnaden mellan rätt och fel..." jag är sjuk och kan inte göra det här ensam. men det är jag. ensam. har alltid varit. (kommer alltid vara?) ingen kan röra mig, för jag känner inget. jag slutade känna när det gjorde så ont.

men jag vet.
just därför.
just för att det gör ont, vet jag.

Fuck you Freud!

2009-02-04T02:10:00.001-08:00

Jag har alltid haft det svårt att hitta en mening med tillvaron. Det behöver inte nödvändigtvis låta deprimerande, men världen är så övermäktig att jag inte kan ta in allt jag får från den. Men jag försöker ta och ge. Det går inte stjäla saker längre för ingen verkar bry sig om någonting, förutom pengar pengar och pengar. Pengar är bara papper för mig tills jag får en användning för dem. Jag kan inte neka att jag har ett visst shoppingberoende och att min walk-in-closet mer ser ut som en affär än som en garderob med funktionella plagg. Jag har ouppackade påsar med grejer som jag tänkte använda nästa säsong. Men jag älskar kläder! Så låt kvinnan handla! Kan gå loss i mataffärer, videobutiker, IKEA, allt sånt, håller mig dock borta från att köpa saker på internet, det skulle bli en katastrof.

Från det ena till det andra. Saker flyter just nu på ytan. Man ser hur det nappar. Helt hysteriskt. Alla sorters fångster, allt hamnar bara i en hög. Jag har blivit manisk. Träffade min läkare för drygt en vecka sen och det var katastrof. Jag gråter sällan offentligt men ibland går det liksom på automatik och GÅR inte att stoppa. Jag satt och grinade, snorade och skrek i min stol att det var orättvist att jag mår så dåligt, jag har inte gjort någonting! FUCK KARMA! Vem straffar mig och varför? ... Vad är detta ett resultat av? Jag har diagnosen schizoaffektiv/borderline/bulimi och det klingar ju jävligt gott för framtiden. Vet inte ens vad schizoaffektiv betyder men det har väl med min bipolära diagnos att göra också. Jag vill börja med http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20080122000038&DocTypeID=7&UserTypeID=2 Det står faktiskt att den kan behandla andra sjukdommar än ADD/ADHD och jag har hört att den är väldigt stämningsstabiliserande. Min mani går i taket just nu. Kan inte avsluta ett enda projekt jag kommit in i, samtidigt som jag blir helt låst i vissa tankegångar. Allt går runt runt, upp i taket, ner i golvet, genom väggarna. Det är hysteriskt. Visserligen... ja, gillar jag det. Det händer saker. Men jag blir ju så jävla utmattad och kan ändå inte sova så det skiter sig som vanligt. Det behöver inte heller nödvändigtvis låta deprimerande... Jag kan gilla när det skiter sig. Just för skitens skull. För att den passar så bra med min personlighet. Slut på meddelandet. Nu ska jag; duscha, sminka mig, klä på mig, gå ut med hunden, ta 4an från hornsgatan och möta upp Alex vid södra station, åka till Gullmarsplan och gå till dbtn. Om jag önskar dig lycka till, gör du detsamma då?

Jag måste gå nu.

2009-02-02T03:29:00.000-08:00

Det är hemskt. Hemskt för att det är sant. Sant att det är hemskt på riktigt. Men det har varit värre och jag är glad att jag slutat leka kurragömma med mina spöken. Nu sitter de här, på rad, redo för varsitt nackskott. Jag kommer aldrig förlåta er, förlåta er för att jag aldrig kommer glömma er, för att jag kommer sakna er och vet fan inte vad jag ska göra nu. Problemen börjar bli så abstrakta att det är omöjligt att nå dem, psykiskt och fysiskt. Ge mig stolpiller för att de ska komma ut alltsammans. De gräver i mig som binnikemaskar och käkar upp allt jag behöver som näring... När de är ute, vem ska då sköta mina tankar och känslor?

... Or are you just having fun???

2009-01-31T06:17:00.000-08:00

Dagarna har gått under vak av min omgivning så de kanske kan förhindra explosionerna. Jag känner mig verkligen som någonting som exploderar, bara sänder ut massa för att förgöra sig själv. Ofrivilligt, den här gången. Detta är ingenting jag valt att sätta mig i utan kroppen, själen och alla mina egna jag gör uppror mot omvärlden. Varför vet jag inte. Jag har inte riktigt lyckats tolka mig själv så jävla bra att jag kommit på ett motiv till varför detta händer just mig. Jag satt skrikande i framsätet av bilen med säkerhetsbälte på och bara skrek som under en förlossning "VARFÖR? VAD FAN HAR JAG GJORT? VARFÖR STRAFFAR NI MIG? ???? JAG KOMMER DÖ MAMMA, JAG KOMMER DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ..." Och jag har aldrig i hela mitt liv haft så ont överallt och mått såhär... "vrickat" (?) i hela mitt liv. Det känns som att allting växer med mig. Allt på gott och ont. Allt som är skönt och allt som gör ont. De bra grejerna som jag kan se genom sotet och skuggorna är något spektakulärt men hur fan ska jag kunna andas in så mycket damm för att ta mig dit utan att dö på kuppen? Och som sagt, jag pratar inte om en död jag kan rå för utan någonting som händer i mitt huvud. Mina mediciner har fuckat till det rejält den här gången... Det går inte att göra någonting. De biter inte på mig har min läkare konstaterat, jag har blivit så tolerant mot alla lagliga och halvt olagliga substanser så jag vet inte vad nästa steg blir. Min läkare bryr sig inte ett skit, ringde min kontaktperson som pratar med honom, eftersom han aldrig har telefontider, och sa jag har satt tillbaka den här medicinen, slutat med den och höjt den och visst fan går han med på det. Jag har aldrig gjort ordentliga undersökningar för den diagnosen jag har, utan har det bara på papper... Känslor älskar känslor. De går inte stoppa. Jag gör allt för att inte kännas vid min kropp, känna spänningarna, raseriet och hatet.

Men i övrigt? I övrig är det fine thanx. DAh.

Someone call the doctor! (Got a case of a love bi-polar...)

2009-01-26T11:32:00.000-08:00

...Kan jag börja mitt i en mening? Efter att ha varit tyst i månader. Jag är så rädd för att bekänna mitt liv på en sida jag inte har koll över. På helgon.net (under namnet Oop) skriver jag dagbok varje dag. Det här är en helt annan kanal till verkligheten. Och vad fan är verkligheten? Ingenting känns verkligt för mig länge, jag får hitta på saker utöver vad som sägs i min skalle, vad jag ser i syne, den ständiga paranoian, rädslan jag känner inför mig själv. Inte döden. Utan mig själv. Jag har aldrig fattat hur långt man kan gå åt fullständigt vansinniga håll tills nyligen. Jag höll på ett tag men la ner. Jag har väntat på en akut läkartid i 3 månader nu. Har åtskilliga gånger kommit söndergråten, hysterisk och långt från medvetandet till min terapeut som skickat mig med taxi till psykakuten men det är ju bara bullshit. Som om någon jävel bryr sig. Som om någon jävel kan hjälpa mig. Den yttersta hjälpen som man tror på, likaså som att polisväsendet skulle hjälpa oss när vi är i fara, är bara anteckningsblock, recept och sen att bara trycka i sig allting för att slippa känna, för att slippa ta deras tid igen. Nu har jag lagt av med två mediciner bara sådär, eftersom jag varit så jävla borta den senaste tiden. Alltså, galet borta. Jag har bara analoga klockor i min lägenhet så jag har ibland inte ens koll på om det är morgon eller kväll, natt eller dag. Jag glömmer äta. Höra av mig till folk. Jag glömmer vad jag heter. Vad fan jag håller på med när jag står med ett föremål i handen. Hit eller dit? Spelar det någon roll? Nu har jag iaf tid imorgon med min läkare. Jag kommer komma dit som jag alltid gör, till synes "pigg, glad och fräsch" som min läkare ständigt säger. Vad fan ska jag göra då? Komma dit skrikande, sparkandes i en blodig morgonrock? Det skulle varit så mycket enklare. Jag antar att det är lättare att förstå sig på patienter som agerar så. Men jag? Jag är ett svart hål. Vet inte vart det börjar, vart det slutar. Om det ens existerar?

Nu har jag sovit i två månader. 11-18 timmar om dygnet. Det kan väl inte vara riktigt friskt? Det vanligaste är väl ändå att ha sömnproblem åt andra hållet, inte kunna sova. Jag kan alltså inte vakna. Hur många väckarklockor jag än ställer, hur många som än ringer och väcker mig. Jag svarar, pratar, slår av väckarklockorna, allt i sömnen. Vaknar och är dödstrött men försöker köra upp mig av meningslösa anledningar. Att saker går åt helvete behöver jag kanske inte ens nämna? Det är det klassiska, höga skyar, bottenlösa hål. Det är fantastisk, det är förjävligt. Jag kan sällan planera saker eftersom jag inte har den minsta kontroll över mitt humör. Hade jag haft praktiska problem hade jag kunnat ta tag i dem, se dem i vitögat och försöka lösa dem, själv eller med andra som faktiskt ser det. Men mitt är omöjligt att röra vid. Mitt sitter i huvudet. Jag behöver en borr för att visa er det jag ser. Och det ser fan inte bra ut.

Annars är mina dagar, pigga, glada och fräscha. Den fantastiska mask jag kan sätta på mig borde få en oscar. Jag ljuger inte, fejkar inte det minsta när jag gör detta, jag slår bara på ett annat mig. Vänder på ett mynt, så är det där! Samma levande varelse men i olika gestalter. Personer kommer och går i mitt liv, jag vågar inte hålla för hårt om dem eller släppa dem. De får komma och gå, det skapar en ständig oro för mig. Vem kommer hålla fast mig när JAG faller? I slutändan får man göra allting själv. Det har jag då lärt mig. Du kan få låååång hjälp på vägen, men till sist, när du slutligen ser bakåt ser du bara dina egna steg och ingen annans. Jag har i princip klarat mig själv hela livet och är beredd att fortsätta på samma bana. Men någon. Någonting. Varmt... är välkommet. Här är det kallt. Fuktigt. Mörkt. Och... jag vill inte vara här längre. Ni gör det omöjligt för mig. Era jävla spöken.

Härmed ska jag skriva så ofta jag kan. Vilket jävla blajj som helst. Vad jag har för kläder på mig... (Blå mysdress från Budapest) Vad jag äter. Vad jag gör. Vem jag knullar med. Whatever...

Ska äta stuvade makaroner och falukorv. Titta på Sex and the city, klämma i mig lite förvirrande substanser och ge fan i allt. Ni ser. Jag är precis som du. Precis som vad fan som helst.

(ni ser)

just what God needs... one more victim

2008-11-19T15:39:00.000-08:00

jag tvivlar verkligen, och jag ifrågasätter. jag ser inga sammanhang. hur identifierar man känslan kärlek? man kan inte på något vänster jämföra den mot hat för kärlek och hat är likasinnade känslor enligt mig. men hur känner man igen den, ser den för någonting annat än avsky? jag har ju lyckats så jäkla många gånger att hoppa in i fel relationer och förhållanden och just nu är jag bara helt... poff... jag vet inte. äcklad kanske. äcklad över att jag känner såhär även om jag inte sagt att det är okej. alla fina ord och mjuka pussar, är de inte värda någonting? jo, absolut. det är de verkligen, det, om något. men sen om jag inte får svar på ett sms efter två minuter så tror jag att han hatar mig och så blir jag så förbannad att jag börjar göra hemska saker mot mig. hon får straffet, såklart, alltid. hon får alltid ta konsekvenserna för någonting som kanske inte ens ÄR en konsekvens, att bara låta saker vara i några timmar (nu pratar jag verkligen i minuter och timmar, inte år och dagar... jag kan bli förlorad i mindre tid än så...) tills jag inser att han inte alls hatar mig och att jag inte alls borde hata mig för att jag trodde att han hatar mig. förstår ni? Sooooo borderline, dah... det var rart, det han sa, att han sökte efter ett normalt förhållande, med två helt normala människor men att han inte kunde motstå charmen i mig, det där, kalla det vad ni vill... galna. han är den mest rationella människan jag någonsin träffat, EVER, låter en prata till punkt innan han kommer med sina inlägg och respekterar allt jag säger på ett väldigt förtroendeingivande sätt. jag litar faktiskt på honom. jag har sett honom i ögonen och jag tror att han är helt harmlös. ett ”tror” betyder mycket i saken. men sen finns det ju både väldigt bra och dåliga sidor på allting. verkligen allting, även om jag oftast ser det sämsta i allting.. men det är ju inte det jag ska börja fokusera på när jag träffar människor. det är väl det jag gör fel. eller så gör jag helt rätt. vad vet jag… att ett mynt har två sidor beskriver verkligen allting, två helt olika bilder som ändå sitter så otroligt nära varandra. att livet hänger på två så otroligt dominanta saker gör reglerna för spelet så vågade. jag vågar inte chansa den här gången. antingen avslutar jag det här nu innan det börjar göra ont (det har redan börjat göra ont…) eller så fortsätter leken tills någon av oss förlorar… vad har jag att vinna? eller kanske framförallt, vad har jag att förlora? jag tror jag är säker på svaret, kärlek…

universum utvidar sig, vad gör du?

2008-10-11T12:04:00.000-07:00

Vad fan gör man när världen står stilla? Eller när man bara klibbats fast i den, inte kunna ta sig ur den? Och tiden bara går och går och du är fast. Jag tänker på allt jag missar, missat, men verkligen inte vill fortsätta missa. När folk pratar om framtidsplaner så skäms jag, vad fan har jag att erbjuda? (JAG HAR ALLA CHANSER I VÄRLDEN – JAG ÄR KOMPETENT!) Får panik när folk i min ålder börjar köpa lägenhet, skaffa bil, planera barn, har fasta jobb eller vara utbildade nog för att få ett jobb. Vad har jag? Lägenhet, hund och SL-kort? Inte fy skam det heller iofs. Det kunde varit sämre, men jag önskar att det kunde vara bra mycket bättre. Man får ta framtiden med sina egna förutsättningar. Och med tanke på allt som händer i mitt huvud är jag glad att jag inte bara stirrar in i en vit vägg för att urskilja mönster.

Jag är nyduschad i en ny svart handduk insmord i brunkräm. Vem som helst skulle kunna ta mig för vem som helst, tro det eller ej, men jag gillar det. Jag går väl mot strömmen när det gäller att agera så jävla speciell. Jag är inte speciell jag är unik i mitt fall. Det är ingen jävla självberöm, och även om det var det, visst fan har jag rätt att säga det? Jag VET hur människor fungerar och agerar, och jag vet att jag inte gör som kanske de flesta skulle göra.

För några dagar sen uttryckte jag mig officiellt att jag mår bra och vill sluta med några mediciner. Jag håller fortfarande kvar vid det, även om det kommer sluta med ett mindre helvete. Jag vill verkligen så jävla gärna få kontroll över mitt liv igen, någonting som medicinerna gör omöjligt för mig. Hur skulle jag kunna leva i verkligheten när jag är i en jävla dimma dag ut och dag in?

Jag vill verkligen inte. Men nu tänker jag köpa en chokladboll från 7eleven, världens synd. Alla uppmanande post-it lappar i världen skulle inte hindra mig från det här ständiga suget över att stoppa i mig någonting som får mig att fortsätta gå framåt. Batterier. Batterier som fungerar, faktiskt. Men som tar kål på mitt andra jag som bara bönar och ber om att få min kropp tillbaka och grina varje natt efter ännu en dag av synd. HUNGER… ÖVER… INGENTING.. Fyfan. Suck. Döda henne. Av med huvudet. Hugg av ett ben, kanske gör mig lite lite lite lättare. Låt oss gå.

2008-09-15T08:42:00.000-07:00

Gör inte så mot dig själv.

Bra saker kan blandas ihop med de dåliga.

Saker förändras hela tiden.

Tiden går och vart är du på väg?

Du tror att du är så jävla ond men det är du inte.

Suger ut allt gott ur dig själv.

Suger.

Allt kan suga, men sug tillbaka då!!I”=)URQU¤R(”!U¤ MQR

Jag älskar dig mamma.

Du kanske inte tror att livet handlar om dig men det gör det.

Älska världen och den älskar dig tillbaka, BULLSHIT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Att sluta såhär vore synd men

Här tar resan slut

Och

Fortsätter genast på en gång åt

Vilket håll som helst……………………….

döda mig, ömt.

2008-09-11T14:08:00.000-07:00

det känns som att jag är ensam kvar på jorden. ensam kvar att leka med alla destruktiva saker. där ingen bryr sig ett skit. där jag är lämnad ensam och kan uttrycka mina känslor på ett rättvist sätt. ingen som skulle ignorera mig längre. inte det sätt jag blir behandlad nu. min läkare och kontakten jag har på psyk kan inte riktigt se mig som sjuk eftersom jag SER så jävla frisk ut. hur kan hon vara sjuk liksom? hon orkar ju fan promenera till avdelningen och sitta där med huvudet högt och prata om sina problem. vilka problem? problem som hon kan lösa såklart. annars skulle hon inte vara här, då skulle hon vara död. är det det ultimata eller för att få hjälp? att dö? jag funderar på om det vore rätt sätt men självfallet vill jag inte avsluta allting för att få en ny början på psyk. det skulle ju inte ens existera. död är man en gång och lever kan man göra för evigt om man så skaffar sig förutsättningarna.

men jag kan inte understryka hur jävla trött jag är på allting och på alla. jag känner mig totalt oälskad och icke behövd av världen. ingen skulle märka om jag låg i sängen en vecka. alla skulle väl tro att jag var pigg och glad och gjorde saker som fick mig att må bra. men faktum är att ångesten tar över allt. jag försöker ju lära mig att man kan göra saker trots att man har ångest men det FUNKAR INTE. EROOOOOOOOORRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR... det slutar bara i skit. bara i skit. vi stöter ifrån varandra, världen och jag. jag tror inte jag hör hemma här. vad skulle du säga om du såg allt det här DR.????

people come together to build a whole new life

2008-09-05T12:10:00.000-07:00

En fot framför den andra, en fot framför den andra… Är det så man tar sig fram i livet, fast med färdriktning, fart och inställning? Men hur jävla lätt är det att bestämma färdriktning när allt går så fort? Och hur ska man stå ut när det går så sjukt långsamt? Vi tar oss nog fram olika i livet, vissa tar smitvägar för att hinna före alla andra men missar saker och andra går från botten och upp och får se all skit som finns men även den otroliga kontrast det är mellan skiten och allt det vackra… Eller kan man ta båda vägarna samtidigt utan att det krockar? Från punkt a med en snabb överblick av vägen och sen till punkt b. Det är så jag tror att många hetsade, stressade själar gör som vill satsa på framtiden men inte bry sig nämnvärt om nuet. NUET, gud, det får jag höra hela jävla tiden. Men jag börjar sakta, sakta tro på att det är det som gäller, man kan inte vara lika närvarande i framtiden som man är i det som faktiskt händer för tillfället. Framtidsplaner i all ära men just nu existerar framtiden inte alls för mig. Jag gjorde så mycket som att ringa radiotjänsten för att be om en månadsbetalning istället för en kvartalsräkning, men det är väl allt. Dåtiden existerar inte heller då jag lagt ett lock över allt.

Min terapeut sa sist vi träffades att det är omöjligt att kommunicera med mig eftersom jag är så avtrubbad när det gäller känslor. Mitt huvud är förgiftat av omständigheter och inte minst mediciner. Troligtvis, som jag vill, som min läkare och terapeut vill, ska jag avgifta mig från kanske hälften av all den skit jag käkar och äta mediciner som faktiskt fungerar istället för att käka t.ex. 3 mediciner mot samma sak. Det måste finnas något annat sätt, men det kommer bli ett helvete. Blir ju ett vrak om jag glömmer ta min medicin på typ 5 timmar. Kramper, svettningar, panikångest och dyl. Fatta hur jag kommer må om de plockar bort den medicinen (!!!) Men men, problem problem. Annars är allt… BRA? Ska sminka över skiten och klä upp mig och låtsas vara någon annan när jag går på krogen. Hey HOE let´s go.

do you?

2008-09-02T02:11:00.000-07:00

Min blogg innehåller inte grejer som vad jag har för kläder på mig (men för er som vill veta, en grå munktröjsklänning, svarta tights, en glansig svart jacka med polokrage, gröna (!!!) spetstrosor och en svart bh i storlek 80 D, jag är helt påklädd för att jag ska iväg om några minuter), eller direkt personinformation just för att jag är så förbannat paranoid. Just för att jag har en anledning att vara det. Jag vet att folk som jag inte vill ska läsa det här läser det ändå. Skriver jag då exakt vad jag gör på dagarna kan de kartlägga mig och slå till när de så bäst vill. Men jag vill inte tänka på det. Jag vill vara en öppen person med ett fritt sinne, därför försöker jag skriva om allmänna saker som kanske iaf någon kan känna igen sig i. Inte vad jag äter (en yallayoghurt, juice och en kokosboll) eller vad jag tar för mediciner… (En lång jävla lista). Jag klev faktiskt upp tidigt idag för att jag skulle göra en grej men nu skulle jag tydligen inte göra den grejen, ”grejen” är väl en bra beskrivning? Så istället tänkte jag promenera till götgatsbacken och gå på body shop, köpa bodybutter papaya och byta ett par skor i läder som var lite trasiga. Jag älskar att REKLAMERA saker, säg något som jag inte kan reklamera? Ananas, blommor, mp3spelare, dataprylar, kläder och skor som jag använt i ett halvår ”Ska ert motto vara att era produkter bara håller i 6 månader?” och det kan de självklart inte säga nej till.
Jag har hört att mitt utseende och min attityd går hem hos människor lättare än vad det gör för vissa andra. Jag kan vara allmän, jag kan vara anonym och jag kan sticka ut, jag är anpassbar. Jag skulle aldrig gått med på det uttalandet för några år sen men just nu känns det faktiskt helt okej, att kunna ställa in sig hos folk. Att vara allmän känns kanske förbannat trist men jag är väl vad man skulle säga att jag är en ulv i fårklädsel. Jag kan minsann snäppa till när det behövs.
En av mina bästa vänner är min absolut totala motsats, det är lite roligt. Gillar jag något så hatar hon det och tvärtom. Vi diskuterade skräckfilmer häromdagen, hon analyserar gladeligen hur trovärdiga spökeffekter kan vara och det psykologiska bakom det då jag älskar det psykologiska och bara längtar efter att bli livrädd och psykad. Hon är rädd för rånare och realistiska faror då jag är rädd för barn som suger blod. Min fantasivärld är enorm, ENORM, hennes är liten då hennes realistiska sida är bra mycket större än min. Utsätts jag för direkt fara så tar mitt fysiska jag till med hårdhandskarna helt på automatväxel. Jag slåss. Hon blir rädd. Går jag ensam i skogen är jag säker på att jag kommer bli jagad av någon demon eller liknande. Yada yada yada.. Jag älskar att bli rädd. Jag fascineras över det, fascineras över hur jag kan skrämma upp mig själv och faktiskt känna känslor. Jag lever mig in i roller, min kompis står utanför dem. Förra året såg jag fan minst 1 film varje dag, ibland 2, ibland 3, allt för att försvinna in i den. Jag tycker om att försvinna. Jag trivs där. I bortalandet.

Now all those simple things are simply too complicated for my life,

2008-08-28T05:33:00.000-07:00

....................... tänk efter två gånger, eller kanske tre.................

no no no

2008-08-26T07:46:00.000-07:00

Hur gammal kan jag ha varit? 14? Iskallt. Det var iskallt. November. Jag blev hysterisk och cyklade 1 mil till närmsta badplats och körde hela vägen ut på bryggan. Jag satt där en lång stund innan jag tog av mig alla kläderna och hoppade i vattnet. Hela min kropp drog ihop sig, liksom förminskades. Jag tänkte att om jag låg i vattnet tillräckligt länge kanske hela kroppen försvann. Imploderade av kylan. Bara sväva omkring, som i rymden. När det blev för olidligt klättrade jag upp på bryggan igen och satte blöt på mig kläderna. Cyklade hem. Done? Jag funderar på att börja göra så igen när det ”KRISAR” som Peter säger. Peter är min terapeut, han har ofta svar på tal när det gäller mina hyss. Han kallar det kriser och kanaler. Att göra sig illa, fysiskt och psykiskt är en kanal. Han tycker den är dålig, jag tycker den är bra. Den är effektiv… Och fantasivärlden kan ju pressas till maximum, inte sitta hemma och bloda ner sig utan riktigt dränka hela sig själv i elände som man sedan förtränger och aldrig mer vill kännas vid. Låter det bekant? Det är sida ett. Sida två är underbar. Sida två är värme och kärlek. Att inte sova ensam. Att inte äta ensam. Att inte vara ensam. Det kan vara vad som helst, det kan vara en närstående psykos, det kan vara henne, det kan vara honom. Vi mixar sidorna och ser vad vi får… Elisa.

2008-08-18T11:28:00.000-07:00

När jag säger att jag har hans namn, personnummer, telefonnummer och adress på min anslagstavla och bara väntar på en psykos och kökskniv för att göra slut på eländet så skrattar han bara och menar att det vore väl något. Det skulle inte hända för att det skulle förstöra mitt liv. Men hey, mitt liv är redan förstört. Pga. honom och många fler. Men jag ska bannemig göra som med min hetsätning, köpa och äta allt på en gång, få det gjort och sen spy upp det. Jag skulle faktiskt inte ta på mig hela skulden, om ens halva. Ingen hindrar mig från att göra någonting. Är de medvetna om att de föder ett monster? Ett monster som ser ut som mig men är någon helt annan… Det är en skrämmande tanke som snart kryper upp på mina ben. Eller så är det bara en vild fantasi, mina sjukdomar är kanske bara en sjuk vanföreställning som jag själv skapar och bryter sönder, om och om igen.

Vidare så… är livet orättvist. Jag vet inte vem som är vem och vad som är vad. Jag är orättvis. Du är orättvis. Allt är orättvist. Saker som kommer och går. Eller går och kommer. På alla sätt, uppochner, ner och tillbaka. Det är snart printat på ryggen. Kommer aldrig gå bort. Kommer aldrig glömmas.

my girl, my girl don´t lie to me, tell me where did you sleep last night?

2008-08-16T13:58:00.000-07:00

Vi utvidgar oss.
Vi blir större.
Vi blir fler.
Vi blir vansinniga.

This I Know

2008-08-15T01:19:00.000-07:00

Dagarna går precis som de kommer. Om och om igen som om ingenting har hänt. Jag känner knappt av tiden förutom att vädret växlar och att mitt hår växer. Fast står jag knäpptyst och blixtstilla ute på gatan mitt i natten kan jag nästan känna hur jorden roterar. Som ett foster som sparkar och vill ut. Men vart i helvete ska vi ta vägen? Ensammast i världen, i universum, och vi vet ingenting. Eller gör vi det? Är vi verkligen toppen av vad evolutionen har kommit fram med? Att jag sitter här i underkläder från triumf och bredvid en fläkt från Clas Ohlsson? Host host. Jag ska sluta röka. Jag måste sluta röka för det låter dåligt i mina lungor. Jag vill gärna ha kvar dem ett tag. Jag vill gärna finnas kvar hela jag men det är likt förbannat så fruktansvärt svårt när världen tär på en. Tiden försvinner och jag med den. Jag lever ett spökliv.

turn your big fat ego inside/out

2008-08-07T03:18:00.000-07:00

TRY AGAIN

TURN LEFT, THEN LEFT, THEN LEFT, THEN FUCK.

I JUST WANNA SAY.......................

TAKE A BIG BITE A**HOLE

I`M BURING (ICECOLD)

WHY DID YOU TAKE THAT AWAY FROM ME???????

THINGS MIGHT APPEAR DIFFERENT IN DIFFERENT PLACES.

look into my eyes and tell me the truth

YOU SHOULD BE FUCKING HAPPY MAN!!!

as IF.

2008-07-27T13:33:00.000-07:00

Jag ska tömma kylskåpet på känslor och fylla på känslolivet med kylvaror. Det funkar båda vägarna.

En för alla. Ingen för en.

2008-07-17T13:38:00.000-07:00

Svedan i huvudet fortsätter. Det kliar och svullnar, jag skulle behöva borra ett litet hål så att allt kunde komma ut. Så folk kunde se, vad FAN är det? Det är jag. Det har varit jag hela tiden och jag kan inte bära på det längre. Jag är tung i fötterna och orkar ingenting. Just därför springer jag omkring som en idiot för att komma långt, långt bort från problemen. Det funkar delvis, distraktion är det enda som får mig att inte slukas av andra tankar, å andra sidan blir jag så förbannat trött på kvällarna, när jag verkligen skulle behöva gömma mig för dem så… så har jag ingen ork kvar. Ingen fantasi till ursäkt om varför jag inte skulle göra som tankarna säger mig. De vandrar också utanför huvudet, sveper sig kring kroppen så att jag inte kan andas. Det är hemskt, andnöd, rimmar på död. Men dödstankarna lyssnar jag inte på, absolut inte, det är nonsens. Men andra teorier som huvudet har är visserligen intressanta men förbannat destruktiva. Jag behöver en ventil, det säger alltid min terapeut. En ventil som kan släppa ut överflödet av allt det jag går och bär på. Ingen människa i världen skulle knappt kunna stå rakt i mitt skick och ändå måste jag MÅSTE jag göra det varje jävla dag. Jag är trött på dagar. Jävligt trött vid det här laget. Ibland önskar jag att de tog slut men vad fan, då skulle jag ju aldrig få den där chansen att börja om igen. Den chansen som jag behöver. NU. Men även den verkar komma med komplikationer. Suck.

Gör citronsaft av citroner.

2008-07-13T10:23:00.000-07:00

Det är löjligt, men efter 15 xanor känns allt okej igen. Jag har diskat, bäddat sägen, dammat, dammsugit, satt upp fula tavlor som jag är skirirriterad på och bara det skulle kunna förstöra varje millimeter av lägenheten bara för en sån sak, men jag får se hur det artar sig med konsten på väggarna. Nog om det, jag förstår inte, förstår verkligen inte vad mina mediciner gör med mig. Jag är ett vrak, fast ett stabilt sånt. Jag kan krisa när som helst, springa in på en toalett i 15 minuter, störtgrina och bara vela förstöra någonting. (MIG) Men jag vet att det kommer leda till konsekvenser som är värre än problemet från början. Hänger ni med? Jag STÅR UT istället på mina egna sätt, som kanske inte heller är de bästa, men men. Förutom att mitt liv är en hemsk berg-och-dalbana så pirrar det i magen lite skönt ibland. Testa.

innan du går.

2008-07-13T07:43:00.001-07:00

Ibland saknar jag männniskor som inte ens är en del av mitt liv eller kanske inte ens existerar. Kanske, eftersom jag inte känner till alla miljarder människor som faktiskt alltid är i rörelse kring världen, kring mig. Men nu saknar jag faktiskt någonting som finns, som varit en stor del av mitt liv, som försvunnit men som jag vill ha tillbaka. Ha tillbaka och hålla så hårt om att jag aldrig skulle låta personen i fråga försvinna igen. Det är så förbannat lätt att tappa bort sig ibland. Man ser inte vart man står, man vet inte, man förstår inte vilket håll som är vilket och ibland så sätter man av åt helt fel håll och då är det kört. Då kanske man tappar bort saker som aldrig kommer hittas igen. Men nu är jag på rätt väg iaf, men är så förbannat rädd att det jag vill ha inte är det som jag faktiskt förväntat mig vela ha. Btw, vart försvinner alla saker som försvinner? Det kan vara vad som helst, kläder, trosor, hårband, tandborstar, pengar, minnen. Någonstans måste allt detta ligga, samlat i ett eget universum och bara vänta på att bli hittat. Fast jag tror det är förbannat svårt att hitta dit, jag försöker acceptera att saker är borta, pang bom, borta. Men jag tror, tror att jag är kvar här ett tag till.

Hopp/löshet

2008-07-11T15:45:00.001-07:00

Hopp kan innebära hopplöshet. Det känns som om allt runnit ur mig, hjärtat, själen, mina sinnen, min lust... Det är helt borta. Vet inte vart jag ska leta och vad ska ska leta efter, eller om någon kan hjälpa mig att hitta det jag letar efter. Vad det nu skulle vara? Jag tror jag funnit mig själv allt som tiden går, det är därför jag vet så lätt när jag försvinner bort. Ibland i minuter, timmar, dagar eller månader. Jag har tappat så mycke tid bland stress och förvirring och kan verkligen inte fortsätta såhär. Jag vill minnas de bra stunderna också, de som ligger i hjärtat. Men när jag är borta så här existerar det inte. Jag är bara ett svart hål som suger åt mig damm och skit. Fyfan. Det finns en lösning, men jag vette fan vart den skulle finnas.

PS. Skriver ni kommentarer kan jag inte svara på dem så jag föredrar att ni mailar mig på no1crash@yahoo, så mailar jag gärna tillbaka. Over and out.

smygreklam.

2008-07-10T14:56:00.000-07:00

tack.

2008-07-10T10:12:00.000-07:00

Massa cred till Anders Antila (http://www.eclipselabs.com/) som kodar waaay bättre än mig. Och cred till Imagoo som tagit bannerbilden från början. Så, tack. Utöver det har jag tagit bort de flesta gamla bilder som funnits på sidan. Känner att ingen mår bra av att behöva SE eländet. Men nu får eländet ta en ny form, den här gången kontrat med lycka och en gnutta hopp.

BABY I`M BACK!

2008-07-09T14:29:00.000-07:00

Efter en period av hopplöshet har jag lärt mig en hel del. Hur går uttrycket "så länge det finns liv finns det hopp..."? Isf skulle jag välja att säga "så länge det finns hopp finns det liv..." För jag har verkligen hoppats och hoppats att mitt liv ska förändrats och på många sätt har det verkligen gjort det. Jag är fortfarande samma Elisa men med en insikt om livet som inte går att stoppa på något sätt. Har man en gång sett döden i vitögat vet man, (VET JAG) att jag aldrig vill hamna där av vilken anledning som helst. Att döden är ett simpelt alternativ som ger fruktansvärda konsekvenser som att ligga 3 meter under jorden… Hur fan skulle det kännas att aldrig, aldrig, aldrig igen kunna göra någonting alls? Eller ens veta om man har saker kvar att göra i livet… Det kan vara simpla saker, micra upp gårdagens goda mat, tända ett tomtebloss en sommarnatt och springa omkring som en tok, ligga i sängen en hel dag för att man väljer att göra det. Precis, för att man själv väljer att göra saker. Det är ett val att dö men det leder ingen vart, det leder en ifrån saker, inte TILL saker som livet gör. Svamlar jag? Jag tror inte det. Man kan rätta till fel, även om de är katastrofala, eller, även om det inte går till fullo kanske man kan bearbeta sitt förflutna och skapa en bättre framtid. Att skapa en bättre framtid med bättre förutsättningar kan man inte göra om man är död. Det är två farliga ord att börja prata om bara sådär, men jag tycker det är otroligt viktigt att hoppas på livet och allt bra det medför även om det skiter sig totalt ibland. Jag brukar sova på saken, ibland en dag, ibland en vecka. Saker brukar lösa sig. Eller så löser sig du bland sakerna. Jag tror du förstår min poäng. Håll kvar vid den, snälla rara. Sluta för idag. Sköt om er där ute.

saker som inte händer händer faktiskt

2008-03-23T13:33:00.000-07:00

jag har äntligen fått en ny vårdkrets hos psykiatrin, dvs nya människor som ska försöka få mig att må bättre. just nu är det ganska svårt för jag mår relativt bra. det känns bara pinsamt att berätta om abigail och allt jag upplever som händer mig, som de inte fattar, inte tror på, men ändå lyssnar på. jag är glad att ingen av dem bara stirrat på mig som om ”vad faaaaan snackar hon om?!!?”. visserligen lutar min läkare sig bara bakåt och skrockar att han kännt mig i 5 år men fortfarande inte kan sätta fingret på vad det är för ”fel” på mig, utöver de diagnoser jag har. jag har IQ, jag är kompetent, jag kan vara otroligt trevlig och social men ändå är det något som ständigt gräver i mig. de vet inte vad det är. jag vet inte vad det är. men jag har mina misstankar. (det är allt som låtit och aldrig slutar låta...)

den här veckan har jag iaf börjat skolan, naturkunskap A och svenska B, de är distanskurser så jag behöver bara vara där vid tre tillfällen vardera och resten kan jag sköta hemifrån. jag var på akademibokhandeln idag och köpte böcker för över 1000:- vilket är helt stört. jag hoppas bara att jag grejar kurserna, nöjer mig med ett godkänt så kan jag börja med mina planer att volontärjobba för röda korset eller liknande. min dröm vore att vara på plats arbetare och hjälpa till med ditten och datten, kanske gå en undersköterske linje och kunna ta hand om folk på medicinskt sätt. annars vill jag bara få folk att känna sit lite gladare, lite tryggare, och komma långt bort från playstation 3, micromat, kanal 5, räkningar osv. det vore verkligen en dröm för mig. för den här staden och det här landet är inte byggt för mig och för vad jag vill göra.

påsken har flytit på ganska fint. träffat älskade miia, varit på middag hos sebbs föräldrar, mina föräldrar och nu ska jag försöka plantera om blommor på mina ljusa mattor. önska mig lycka till.

och jag önskar ER alla lycka till också.

100000000000000000000

2008-01-13T08:29:00.000-08:00

att ge upp är ett alternativ.
att leva vidare innebär tusen och åter tusen andra alternativ.

Är det bara jag? Kommer du vara här när jag vaknar upp?

2007-11-19T15:22:00.000-08:00

1 timme i duschen, tvätta håret, balsamera, massera, raka (nästan) hela kroppen, tvätta hela kroppen, fila fötterna, tvätta ansiktet, scrubba, lägga lermask, smörja in kroppen med 3 olika sorters krämer, manikyr, pedikyr, massagefotbad med pepparmint, plocka ögonbryn, färga ögonbryn, morgonrock på, 6 avsnitt av dexter, en kopp té, medicinering för att greja följande dag, men aldrig, aldrig att jag skulle sova nu. jag sover bara när det är ljust och när jag har folk omkring mig. det är alldeles för mörkt för mig. det finns alldeles för mycket tystnaden har att säga mig och så mycket alla släckta lampor har att visa mig. jag tänker inte. jag väntar på dig.

att icke vara

2007-09-25T08:40:00.001-07:00

jag tittar på gamla bilder och ärligt talat så gråter jag när jag ser dem, när jag påminns om hur mitt liv var, men inte längre är. för jag hade nästan glömt, livet, när det var fullt av färg, skratt, närhet, rörelse, saker, saker som rörde på sig, värme, kärlek, bara en sån simpel sak som en kaffekokare som stod på hela dagen. ingenting av det finns längre. nu lever jag i en värld där ingenting rör sig, det är för kallt, man förlorar mer energi än vad man får tillbaka. min värld är tyst och ensam, färglös, svart och vitt, mina insikter och utsikter är förutsägbara och ingenting förvånar mig längre. ingen rör mig längre. sanningen är det enda jag har och allt och alla har noggrant förklarat för mig vad det innebär. det går inte förklara den känslan med ord, men jag kan likna det vid en förlust. jag har förlorat delar av migsjälv som jag aldrig kommer att få tillbaka. de har inte tagits ifrån mig, de har lämnat mig i och med den visdom jag besitter. mina insikter och utsikter, mina analyser som ständigt pågår i mitt huvud, orden jag upprepar för migsjälv, ingenting betyder något längre. och det som betyder något är bara................... jag gråter................ borta.

Ett hål i mitt hjärta.

2007-09-25T07:52:00.001-07:00

Jag är ingen tragedi. Jag rör mig ordagrant inte i skit som står mig upp till halsen varje dag. Jag är inte totalt ensam i universum. Jag går varken hungrig eller hemlös. Jag har ett tryggt boende, en biologisk familj som jag bryr mig om, jag har tonvis av grejer, jag får ofta det jag ber om, jag får hjälp med mina problem, jag har läkare och psykologer och terapeuter som håller ögonen på mig ständigt, jag är medicinerad för att klara av verkligheten och leva i den, vilket jag tycker att jag gör. Jag kan ligga i sängen i flera dagar om jag så vill det, jag kan vara vaken i flera dygn om det är det jag vill, jag kan tassa omkring i kvarteret på nätterna och bara be till gud om att jag ska få dö. Varifrån kommer lidande? Jag har inget granatsplitter som sitter i ögonen, inga brutna ben, jag är ingen tragedi. Så vart fan kommer allting ifrån? Det finns en yttre värld, en inre värld… och så finns det en till. Minst. Det är där saker föds för att sedan växa upp i mitt liv. Jag har inte bett dem komma, så jag kan inte be dem sluta. Jag är ingen tragedi för fan. Jag gör så gott jag kan och i det stora hela är jag nöjd med resultatet. Ändå kan jag aldrig ta ner garden för att i en sekund känna mig trygg i allt. Som. Rör. Sig. Inuti. Jag är fan ingen tragedi. Jag är sanningen.

En avskyvärd sanning.

2007-09-20T07:48:00.001-07:00

look, if you had one shot,
one opportunity to seize everything
you ever wanted,
one moment
would you capture it,
or just let it slip?

btw

2007-09-16T13:01:00.000-07:00

Då jag inte kan svara på era kommentarer ber jag er maila mig på no1crash@yahoo.com istället om ni vill prata om vad som helst. Jag svarar mer än gärna men kan inte, hur gärna jag än vill, komma med fyndiga svar till era ibland allvarliga problem. Men som sagt, maila gärna. /elisa

Homesick Alien.

2007-09-16T12:50:00.000-07:00

Jag är född och uppvuxen i Stockholm, Sverige. Min familj, min släkt, och de flesta av mina vänner är bosatta här. Även om jag har en lägenhet som jag visserligen trivs i, känns varje dag tillfällig. Jag längtar ständigt hem. Och jag vet inte vart mitt hem är, eller skulle kunna vara. Jag känner igen alla hus på alla gator men när jag går där känner jag mig mest bortkommen. Jag känner inte att jag tillhör en viss plats i en viss tid. Jag skulle inte kalla mig för outsider, för jag är väldigt anpassbar, social och ser med glädje på nya saker och träffar gärna nya människor. (MEN) När jag drömmer att jag är i rymden, bara svävar omkring i vakuum, rör mig i ljusets hastighet mellan planeter och stjärnor, så känns det bra. När jag är ute och reser med en väska och hamnar i nya städer, träffar nya människor, sover i olika sängar, då känner jag att jag kommer så nära hem som jag någonsin kommer göra. Det är en uppgiven känsla. Jag önskar på ett sätt att jag inte kände så men är samtidigt blessed med känslan att tillhöra allt och inget. Jag kan inte se en framtid där jag spenderar all tid på ett ställe, i alla fall inte i nuläget. Jag ser ingen framtid i den här staden. Ibland längtar jag till värme, ibland till kyla, ibland till storstäder och ibland till skog och vattenfall… Jag längtar så mycket, och vill så mycket, jag vill ur mitt skinn. Ut och iväg. Jag vill hitta hem. Även om jag inte har en aning om vart det är eller skulle kunna vara...

Först och främst:

2007-08-24T10:25:00.000-07:00

Vad är viktigt? Egentligen. Vad är viktigt och vad lägger vi ner tid på? Vi borde lägga ner tid på sånt som är viktigt men det finns alltid små kryphål som gör att vi undviker det som vi borde göra. Vi gör det alla. Men varför? Egentligen. Viktiga saker leder till beslut och händelser som vi kanske inte orkar tackla. Men kommer vi någonsin orka det? Kommer det bli bättre imorgon? Gör en lista på de tio viktigaste sakerna i ditt liv, och lägg ner lite, bara lite mer tid på dem varje dag så lovar jag att du kommer märka någon skillnad. Vad fan väntar vi på?

för er, min publik. <3

2007-08-14T14:37:00.000-07:00

enkelspårigt, jag heter elisa, jag har sett världen, jag har sett fruktansvärt hemska saker och stött på riktigt elaka människor, men i grund och botten tror jag på kärlek. jag gör allt jag kan för att folk ska må så bra de kan. alla förtjänar att uppnå sin definition av lycka. så, det jag letar efter är något eller någon som kan göra min värld lite bättre. jag vet hur sliskigt det låter, allt det där, men det är grunden för allt jag tror på och lever efter. det finns ingen anledning att gömma sig i skuggorna för att undvika ljuset. jag försöker förstå världen samtidigt som jag skapar egna meningar om saker och ting. jag är typ, asfashinerad av fysik, astronomi, vetenskap och sånt... utöver det gillar jag att resa, shoppa, spa-resor, tjejkompisar, dricka drinkar med töntiga namn, hela den svängen... försöker kombinera smart/dum ful/snygg genen, så ofta jag kan. förvirring är roligt. jag använder sällan versaler. skriv gärna, vad som helst, och fortsätt resan.

Kärlek, Elisa.

Förslag läggs förslagsvis i förslagslådan.

2007-07-27T10:51:00.000-07:00

Saker att diskutera skulle kunna vara: särskrivning, homosexualitet, personer som inte tror på förintelsen, vidare, folk som inte tror på månlandningen, vidare folk som inte säger eller fattar ett skit för att de är rädda vad som skulle hända om de gjorde dessa saker, fobier, hur gärna man vill stjäla saker men inte vågar, och de som vågar, vad de väljer att stjäla, ljudvågor, dålig smak, fördomar (alltid kul!), huruvida goldfrapp är ett bra band eller inte, naturkatastrofer, söta små djur, tråkiga sexupplevelser vs. roliga sexupplevelser, den där tjejen som beter sig som en hora trots att hon är oskuld, pinkoder, vetenskap, partikelförflyttning, sköna beats, vackra ting, lightprodukter, personer som går annorlunda vägar genom livet, medicinering, följt av psykiska sjukdomar, eller kanske bara åkommor som går i släkten, hur fasligt dyrt det blivit med cigaretter och sl-kort, hur nära vi bor varandra utan att träffas, namnge de personerna du verkligen älskar, har du fler än ett dussin ljuger du troligtvis för både dig och personen du samtalar med, ikeamöbler, hårborttagningsmedel, MSN, exempel på fula emailadresser, näradöden upplevelser, sköna trippar, val av underkläder, OCD, AIDS, ADHD, katastrofer, svält, de vanligaste grönsakerna, fantasier, Elisa, hurvida Elisa gör rätt att offra så mycket/lite tid på att skriva skitsaker som dessa. OSV. OSV. OSV. ..................

Kort granskning.

2007-07-13T15:28:00.001-07:00

tror du på allt du gör? allt du ser? allt du upplever? det är kanske det svåraste av allt.

Jag hoppas bara att det är det rätta du bestämmer dig för. ...............

Jag står vakt ikväll. Så ni kan sova nu, prinsar och prinsessor. Sov så gott.

nothing i do is good enough for you

2007-05-29T08:09:00.000-07:00

Jag tror, eller vet, att jag är mer ensam än vad en normal person borde vara för sitt eget bästa. Men jag kan inte hjälpa den icke-existerande närvaron jag känner med många människor, de flesta människor. Jag är där, min kropp och mitt skratt men… JAG, är inte där. Jag är någon annanstans. Det är som att följa jordelivet med en kikare från månen. Jag ser hur det rör sig men i det stora hela spelar det faktiskt inte så stor roll. Inte det att jag inte bryr mig om människor, för tro mig, det gör jag. Det är som förnuft och känsla aldrig följer varandra. Det som för mig verkar vettigt är hjärtlöst och det som känns som kärlek är rent oförnuft. Det skrämmer mig att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag skulle behöva åka runt hela jorden för att finna en plats där jag känner närvaro, inte bara vill åka ifrån så fort jag får den här obehagliga känslan i magen. Jag undrar bara vart i helvete det skulle kunna vara? Någonstans där min jordkropp synkar mitt psyke och min personlighet på ett övervägande bra sätt. Jag har i hela mitt liv varit
en väldigt ensam människa, även i andras närvaro…
Om ni får ihop ekvationen.

Min mamma spelade den för mig idag.

2007-05-26T12:01:00.000-07:00

as a cloud that flees with the wind,
stern and angered I flee from you,
if deceit is all my sustenance,
how can i live in truth?

* * *

survival of the fittest

2007-05-25T08:12:00.001-07:00

Jag tror att det finns en grundläggande anledning till att alla varelser på jorden ser ut på ett visst sätt, hur de rör sig, hur de andas, hur de handskas med problem. Precis på det sättet funkar jag också, fast troligtvis hamnade jag i en liten reva i verkligheten när jag föddes och upplever saker som jag kanske inte borde uppleva. Sånt som helt enkelt inte fungerar i, vad vi anser är ett logiskt universum. Så hur skulle ni förklara att verkligheten ser ut som den gör? Formas vi kring den eller formar vi den? Till hur stor del är vi en del av landskapet och hur stor del av landskapet är en del av oss? Vart går gränserna? (När man tittar efter. Att i praktiken utöva logik är inte särskilt lyckat.) Så ser jag på saken. Det finns inget som heter sjukdom när det handlar om en personlighetsklyvning som jag isf har. Jag är inte sjuk, jag lever ut min natur och i slutändan är det ändå alltid jag som överlever.

LIFE IS SWEET!

2007-05-22T09:06:00.000-07:00

Det här är mitt alterego, den sumobrottande sjöjungfrun med yxa, hängpattar, vingar och avhugget huvud. Ser ni den smyga förbi är det troligtvis jag.

Hade jag inte dragit anekdoter ur mitt eget liv. Vad skulle jag ha gjort då?

2007-05-14T14:17:00.000-07:00

Det slår mig ständigt, med tanke på hur internet hjälpt människor att föras samman, att visa upp sig, att få bekräftelse, leta efter svar, och alla motsatser det inkluderar. Så, vad är det vi finner egentligen? Med tanke på hur många människor vi egentligen kan prata med, väljer vi i princip alltid samma typ av människor. Har jag någonsin pratat med en relativt oskadad människa med en växande själ? Någon som inte har nya eller gamla sår på ben och armar? Någon som inte ser ut att bry sig? Någon som kan se bortom all borderline vi stöter på? Någon som inte bekräftar sig via medicinkonsumtion? Droger? Alkohol? Sex? GALENSKAP? MORD? VAPEN? MINNESFÖRLUST? EN FALSK JÄVLA MASK? EN ALLMÄNT NEGATIV INSTÄLLNING? MISSHANDEL? VÅLDTÄKT?????????????????? Finns det någon som egentligen bryr sig om annat än att få sig själv bekräftad. Finns det någon som kan skratta åt eländet och klappa någon på kinden och säga att, alltså hör på det här, den här världen ljuger. Den ljuger för dig. Du ljuger för den. Du älskar världen och den älskar mig.

Jag är så. Det bevisar jag hela tiden. Kanske inte för dig men jag bevisar det för mig själv varje dag. Samtidigt som jag är som alla andra. Jag däckar på 30 mg stilnoct varje kväll kl. 00:00 Now we´re talking...

en storm i ett tekopp

2007-05-13T06:37:00.000-07:00

vad händer när solen expanderar och sväljer hela vårt solsystem? vart har vi tagit vägen då? både de som lever och de som är döda, men har små partiklar kvar av sina människokroppar utspridda över jorden. kommer vi blandas ihop med allt stjärnstoft i hela universum och förvandlas till nya stjärnor? men vad händer när universum slutar röra sig, och imploderar? vart i helvete ska allt ta vägen? alla våra tankar och alla våra känslor, alla våra tärda kroppar och obotliga själar? all kärlek i världen, kan den bara försvinna? och om det försvinner, vad försvinner det till? varifrån kommer det och var tar det slut? om vi inte ens kan dra gräner för våra grunläggande mysterier, varför i helvete behöver jag ha sån kontroll över mina gränser? jag måste utforska dem för att få den ro jag behöver.

Higher than reason.

2007-05-10T14:09:00.000-07:00

Jag har kanske insett nu att livet bara är en koppling mellan kortare och längre ögonblick som är mer eller mindre värda att minnas. Jag tror jag är nöjd med det. Att spara alla skönheter i en box och bearbeta odjuren. Kanske tvärtom också. Jag nöjer mig med det. Alla märken som sitter på mig och på världen har troligtvis en mening i det stora hela, när vi exploderar och blir stjärnor tillslut. Behöver ni någon mer djup skit?

2007-05-09T08:01:00.000-07:00

DON`T YOU? DON´T YOU? DON`T YOU?

Det är så tidigt att jag inte öppnat ögonen än. Det står någon och tittar på mig i spegeln medans jag tvättar och scrubbar mitt ansikte rent. Men jag tittar inte tillbaka. Applicerar en lugnande kräm. Sätter upp håret i en toft, och nyper mig i kinderna. Väderprognosen säger minus 10 grader så jag klär mig lager på lager, osmakligt, men det spelar ingen roll Jag har inte tittat än.
Innan jag går utanför dörren plockar jag en liten flaska måltidsersättning innan jag lämnar lägenheten. Medans jag går fem våningar ner sveper jag den lilla flaskan, 120 kalorier, slänger
den utanför porten och står där i väderprognosen. Det tar bara några minuter innan jag fryser,
fingarna tappas lätt bort, benen, brösten. Famlar upp mobilen ur min ficka och ser att jag har
17 missade samtal. Bara ett av nummrerna känner jag igen, Mikaela, min sminkös ringde
tydligen för en kvart sen och talade in ett stressat meddelande på telefonsvararen som avslutades med ett långt och ljudligt "mjaaaauuu". Jag börjar gå mot den angivna adressen,
enligt mina beräkningar ska det inte ta mer än 45 minuter. Max 10 med tunnelbanan men
jag åker inte tunnelbana just nu. Jag går mot vintern, med snöyra kring min frusna kropp,
det är såhär jag minns allting. Kallt, stelt, men flygandes åt alla håll. Någonting jag alltid hatat, och älskat. Jag börjar småspringa över gator och torg, fiskar upp en cigg ur fickan och tänder den. Till och med röken fryser. Nio kvarter därifrån märker jag att jag tappat min ena vante från
Miss Sixty, handen börjar anta en röd färg som sakta förvandlas till blå. Det finns ingen chans i världen att jag orkar hämta den. Mikaela ringer igen, och jag är precis utanför studion. Inga glada miner från någon av oss.
"Fan vad kallt det är..." Är allt jag får fram, medan hon drar in mig i den varma logen där tjugo andra flickor springer omkring, halvt påklädda med håren uppsatta i de mest konstiga kreationer. Mikaela tar av mig min ytterjacka, och min andra täckjacka, sen tar jag av mig två tröjor själv, och då börjar jag komma överrens med rumstemperaturen. Jag tittar på migsjälv i spegeln framför mig, upplyst till tusen, de kan se alla mina defekter nu. Men nämner ingenting.
Mikaela öppnar sin sminkväska, stor som en verktygslåda och börjar granska min hud.
"Jag tvättade mig alldeles nyss..." säger jag, så slipper jag höra hennes röst en gång till. Täckkräm, puder, ögonbrynspenna, kajal, eyeliner, 100 ögonskuggor, (jag såg inte vilka av dem hon valde.) Rouge, stora borstar, små borstar, knappt existerande borstar, allt detta krävs för att jag ska bli något som passar här. Hemma i sängen trivdes jag bättre i ett nerblodad nattlinne
med Hello Kitty loggor på. (Det kom på posten från Japan, jag vet inte från vem, det stod bara Japan. I min storlek och allt.)
"Voilá...!" Utbryter Mikaela efter ett drygt timmes jobb med mitt ansikte. Jag har inte sett hur
det ser ut än. Helst vill jag inte se. Inte förrän jag får kläderna på mig och kan bli en helt annan människa. Så jag kan glömma de där leende katterna och bli någon helt annan. Håret låter de hänga fritt. Rufsigt, ner till axlarna, om jag vänder på mig för hastigt så får jag hår i ögonen och ser ingenting. Precis som jag vill. Det delas ut salami mackor, kyckling sallad och någon vegitarisk rätt jag aldrig hört talas om. Jag dricker ett glas vatten och försöker ta reda på vilka kläder jag ska ha. De andra tjejerna har försvunnit ut från sminket, det är bara jag kvar. Jag funderar på att lägga mig ner och vila, bara en liten stund, tills de andra kommer. Var de nu är.
För inte har föreställningen redan börjat? Jag minns inte ens vad det är vi ska visa. Vinterkläder, antar jag. Helst skulle jag bara vela behålla alla mina lager-på-lager kläder och be åskådarna gå ut, stå där i korta kjolar och njuta av vilken värme de sprider. Inte sant? Hur vill ni ha oss egentligen? Mode är bara ett påhitt, så vi på vintern kan få urinvägsinfektion. Och så vi på sommrarna får en anledning att ångestbanta för att visa upp vad vi lyckats med.
Carl, som leder föreställningen kommer springande ner för en sprialtrappa.
"Men herregud, sitter du här! Du ska ju ut nästa låt..."
Jag biter mig i läppen och sätter mig lite mer anständigt på soffan.
"Jasså, förlåt. Det är ingen som har sagt någonting."
Carl tycker tag i min arm och drar av mig min sista tröja jag har på mig.
"Då är det jävligt bråttom hörru, du ska ut om 30 sekunder..."
Jag vet inte vad jag säger. Jag häpnas bara över att Carl klär av mig där jag sitter på soffan, tills jag är helt naken. Ingenting på kroppen. Han tar mig hårt i armen, går ut ur sminkrummet
och ställer mig en bit bakom scenen.
"Mina kläder?" Frågar jag ironiskt, samtidigt en smula rädd.
"Det där är din outfit Lisa! Det är därför du är här! Herregud, hur kan du glömma?" Han suckar och skakar på huvudet för sig själv. Tillslut gör Carl ett tecken ett jag ska gå upp på scenen, men jag ser inga andra modeller gå av. Jag ställer mig rakryggad och är precis påväg att gå ut på scenen när Carl tar tag i mina ben så jag ramlar framlänges och är tvungen att ta hjälp av båda händerna för att sätta mig på knä, vända mig om och fråga Carl vad fan han håller på med.
"Kryp, kräla... Sexy." Är det enda han säger.
Och då blir det en glipa i de svarta skynkerna, där jag ska krypa ut. Jag gör det. Jag kryper
till ljudet av katter som jamar. Jag sväljer tungt. Herregud är det enda jag tänker, medans jag så proffisionellt som möjligt kryper naken över scenen. Fram och tillbaka. Gör en vilsen posé.
Inte en människa i publiken, bara katter. Hundratals katter som går omkring nedanför scenen.
Som jamar, som bråkar, som utstöter de mest hemska ljud. Gråter dem? Tänkte jag. Är jag så ful? Några katter har redan hoppat upp på scenen och kommer fram och nosar mig i rumpan.
Jag försöker diskret göra en snygg vändning för att gå tillbaka mot ingången. Mina fingrar är
nästan som klor, jag ska strypa honom, jag ska stryka Carl så fort jag ser honom. Ljudet blir
outhärdigt så jag reser mig upp fort, i all hast hann en svart katt riva mig på benet. Och jag svär, det låter som han skrattar. Jag står upp, vänter på mig en sista gång. Ser hur de skrattar åt mig, katterna... Jag springer mot de svarta draperierna för att få tag på Carl, men jag hittar honom inte. Det är helt tomt i hela logen. En oöppnad flaska champange står på ett sminkbord, som jag öppnar, lägger mig i soffan och dricker av. Jag är så jävla trött. Och förbannad. I spegelbilden från den gröna champangeflaskan ser jag att jag har morrhår i hela ansiktet. Där kommer skiket. Och sen öppnar jag ögonen...

(THIS IS INTERIORITYPLANET)

AND I CAN SEEEEEE YOU...

innan dagen gryr.

2007-05-02T07:23:00.000-07:00

Öppnar och stänger dörrar som aldrig förr.

(Återigen Lek med mig, hjälp mig, du kunde använt din fantasi!)

(OM) Vi satt på bussen tidigare ikväll när chauffören stannar framför ett rödljus. Det var inte utan anledning han tog det här nattpasset. Rykten är rykten och sådant kommer alltid att finnas: kvällspassen är inte roliga. Ännu värre är det med nattpassen. Skuggor och otydliga konturer klivet på och av, blandat med fyllon och drägg. Precis när vi sneglar över midnatt, ljusen slår om. Hela himlen skiner upp på en hundradels sekund, ögonblicket du blundar för att låta ögonen vara ifred. När du öppnar ögonen igen möts du av en ovanligt trevlig stämning som sällan frivilligt föds fram ur denna världen.

(*Ni vet vad jag menar. Pfft, människor. De blir inte roligare än såhär. Jag vet vad som märks och vad som är märkbart: som sagt. De får väl sköta sina dåliga statistjobb för sin lön.)

Har man redan brutit mot tyngdlagen och är utanför atmosfären existerar inte längre upp och ner. Du kan inte längre falla. Allt du hunnit reflektera är att i korsningen, sekunden, ögonblicket, när allting stod stilla, var väntan för lång och vi lämnade jorden och dess dragningskraft.

Du sneglar framåt och bakåt. På folket som halvsov medan de läste nyheterna vi skapar. Folket som desperat försöker finna sin plats för stunden. Nu gav de alla upp. De lämnade den tyngden. Allt upphörde. Ni bara satt alla där. Nakna men ändå uppklädda av detta något ingen av er, någonsin, kunnat uttala. När du försiktigt vrider huvudet och blickar ut genom de stora, skitiga fönstren
blir du fruktansvärt sugen på blodapelsiner. Du ser stjärnor. Som blodapelsiner, och allt lystes upp. Du reser dig upp, möts av en tyngd som trycker dig tillbaka…

Du går stegen, det kan vara 2.3. , 82631763172837136127986, fram till
chauffören. Inte mer än en människa. Prislappen sitter kvar. Du kysser
honom ömt över torra, hungriga läppar. ”Blodapelsin” Tänker du. ”Han smakar blodapelsin!” Hans händer vrider ratten, du anar en svag vänstersväng, du ramlar lite åt hans håll. En fot före och framför den andra. Det var 2.3 kanske 82631763172837136127986 steg till. När du sedan sätter dig på din plats, lägger händerna om din nakna kropp, lutar dig tillbaka i dessa massproducerade säten upptäcker du ändå hur dess blågröna färg har en tilltalande själ. Den är rentutav attraktiv!

Paret 2 rader framför dig har samlat sig. Öppnar sina (…) munnar.
– Ursäkta mig Herrn… (tvek) ähum… (samhet)) Vart är vi på väg?
Han trycker in en knapp. I högtalarna hör vi:
- Kära resenärer. På vänster sida blablhablaha, vi landar snart på solen!
- Åh, det är varmt där såhär års, va? Hojtar en ung tjej som
frustrerat bankar på sin mobil som börjar tappa kontrollen från marknätet.
- Jodå. Det är nog inget problem. Var beredda på att hålla i er istället,
nu får ursäkta mig kära resenärer, men vi måste skynda oss tills happy hour
börjar!
– SPRIT? Skriker den mobiliserade tjejen.
– … Du har fått solsting tösen! Svarar chauffören och ler.
(Blickar i blickar i backspegeln. Han formar orden i huvudet och jag ser hur han riktigt njuter...) Jag fortsätter bara luta mig mot mitt säte
och tjingar på vintergatans alla stjärnor. – åhej, ja,, Hej, hej..HEJ! )

Sakta men säkert närmar vi oss Solen. Solen är en stjärna på 1392 000 kilometer i diameter. (Det är stort) Solens centrum är 20 miljoner grader varm. På ytan är den ca: 6000. Stjärnor i den här sorten har en livslängd på 10 miljarder år. Solen är idag medelålders, framåtriktad. Sympatisk och fullt frisk. Vid ett senare skede kommer den att förgöra hela vår planet. (Men det är en annan historia, vännen.)

Ja. 6000 grader. Du anar inte. När vi sakta rullar in på marken. Chauffören
trycker på knappen igen, harklar sig:
- Solen nästa, Solen. (Ett surrande ljud uppstår)
(MOBILNÄTET HAR BRUNNIT UPP!)
– Seså, var inte blyga… Kom ut! Lek med mig! Det är härligt!

Försiktigt tar jag initiativ och reser på mig, sekunden efter ställer sig även chauffören sig upp. Fortfarande alla dessa steg. Rörelsedetektorerna
reflekterar på mina kroppsrörelser och öppnar dörrarna ut till solens yta.
Åh, kära nån. Har du gått barfota på 6000 grader någon gång? Nej, jag tänkte
väl det. Har du bränt dig på en platta någon gång? På en Cigarett? En atombomb? Fixera den värmen, multiplicera, (bortse från detaljerna) fokusera. Och det är precis vad som krävs för att få mig att skrika..
– HALLELUJAA! KOM UT! VATTNET ÄR HÄRLIGT!

Jag hör vågor av skratt. (MOBILNÄTET HAR BRUNNIT UPP FÖR LÄNGE SEN!)
De sköljer över mig. Passagerarna kliver ut och promenerar, som jag,
omkring i heta, varma vågor. Färgen är slående, men inte gul. Gult är fult.
Färgen är ljus. Det är ljust, det är farligt.
– Är det här verkligen bra för huden? Säger den mobila flickan som börjar se
svarta fläckar på sin desperat tvångsbantade kropp.
– Äh, det finns medel mot sånt där! Vad heter de... Alvedon!
– Aha, Ok! Säger flickan och blåser ut en låga som fattat om hennes
högerhand.

Chauffören sitter på marken, tillbakalutad mot den glödande metallytan på bussen och betraktar oss med ett mättat leende. Plötsligt reser han sig upp
och går in i bussen, mot förarhytten. Han börjar vända och vrida på saker. Kasta saker genom automatdörrarna som öppnar sig alldeles i lagom tid för all den sörjan.

Sörjan: Hans fru i en chokladask.
Han nickar till lite skamset och talar till våra nyfikna blickar:s
- Kärringen har gjort sitt, ni vet???
(Sympati?)
Vidare eldar han upp några PET-flaskor som industrin; jorden inte förtjänar att återanvända. 14 ciggpaket som legat och skräpat på golvet och en helt ostämd orgel. - Jappjapp, säger han och lägger handen mot pannan.
- Det var det. , (Han tittar på klockan,,))

01:00 - HAPPY HOUR! (Den här killen KAN tiderna. Sluta klaga på
lokaltrafiken människor! Ni kommer till jobbet. Förr eller senare kommer ni dit, ni tar er dit, i er takt.) Sedan plockar han upp nio cocktailglas i röda gröna toner och häller upp den godaste blodapelsinjuicen jag någonsin druckit.

Medan folket brann och himlen dånade, satt vi där, räknade leverfläckar, drack blodapelsiner, badade i blodapelsiner, njöt av vår tid tillsammans. Precis när hans ögon blev orangea och jag kände hur det växte kärnor i min mage reste han sig hastigt.
- SHIT! Ähum, kära passagerare. Vi får inte ta oss för några sorts orakel och orsaka förseningar i trafiken där borta! Det är dags att bege sig hem!
Han tittade på klockan och berättade för mig att om 15 minuter skulle vi vara på Sollentuna station, medan vi lassade in de brända kropparna.

Resan tillbaka gick bara fint. Jag somnade rofyllt mot hans axel precis när vi passerade atmosfären. Sekunden vi landade på denna (vi skrattade åt ordet i fyra timmar: PRODUCERADE) hårda mark, i Sollentuna gick mitt månadskort ut. (I alla fall om man verkligen läser av hundradelarna i marginalerna.) Jag gav honom en tjugolapp. En kyss, och promenerade sakta hem. Tyvärr glömde jag bort att ge honom mitt nummer och han likaså. Men i resten av mitt liv kommer det ringa och ringa på dörren i mitt huvud, och jag kommer öppna och stänga dörrar som aldrig förr.

vill, eller kan inte?

2007-04-21T00:32:00.000-07:00

do you ever wake up in the middle of the night, wondering what the hell happend to your life? where did all your dreams go? where do you hide your childish hope? have you ever had a chance to do something you really wanted, but somehow block the thought cause it’s way out of your borders? try to explain to yourself, what’s a border? why do we have them? i think fear is only a reason not to enter your wildest dreams. it’s a good thing to use fear in a healty way, but there is no reason to let it control your life. do you know what i mean? because i do. i know that i’m not afraid. i can do anything i want, and so can you.

ur papperskorgen

2007-04-21T00:19:00.000-07:00

things that taste the same all over the world:

lay - chips

listerine

evian water

mars bars (ink. m&ms, snickers, magnum icecream, ect.)

heinz ketchup

things you suppose taste the same all over the world, but doesn´t:

diet coke

marlboro lights

happy meal

butter, milk (all sorts of groceries)

drugs

things that smells the same all over the world:

chanel perfume, also gucci

a good way of thinking:

pets are cute

love and peace

everybody loves raymond

a simple fuck

tips are included

summer rain

things that feels the same all over the world:

love

take me to the beach

2007-04-21T00:10:00.000-07:00

so, what is your personality? what IS a personaliy anyway? the way you fucking all dress the same way? or the way you refuse to eat your food? the scars you make that heals like nothing ever happened? or what? that glimt in your eye that says ”i want to destroy the world”? how much money you spend on shit you don’t need????????????????????????????????? what makes you so fucking special? and ofcause you all have an answer for that. dont you? dont you love the way we connect and shit? jeeeez... my personality is that every night before i go to sleep i spend two hours watching the stars. just knowing that everything i ever wanted is out there. (and you dont need a personaliy honey, i know who you are...)))

and whats up with ”we close at 10” ??? THIS IS 7ELEVEN goddamnit.........

får jag som jag vill så sviker jag mig själv.

2007-01-07T13:27:00.000-08:00

jag måste gå och jag måste gå nu.

att se allt som behövs se.

2007-01-07T13:13:00.000-08:00

I slutändan när vi stannar upp, när vi ser framåt och bakåt, när vi stannar tiden, när vi vänder världen upp och ner och alla hemligheter kommer droppandes från himlen, då, när du ligger där med händerna knutna kring ditt hjärtas sista slag kommer allt bli väldigt klart. Du kan börja om från början och leva en hel evighet i det sista hjärtslaget, du kan resa över världen och höra de mest fascinerande historier, du kan vända mänskligheten in och ut för att få en närmre titt, du kan fråga vilken gud som helst tusen och åter tusen gånger om vad allting egentligen handlar om, och i precis den sekunden som du inväntat kommer du få svaret du alltid vetat om.

Det, svaret.
Det har du där.
I ditt hjärta.
Glöm inte det.

I LOST A LEG I LOST AN EYE

2006-11-09T08:42:00.000-08:00

När dom här benen kommer kunna gå igen...

fuck me freud

2006-09-27T15:42:00.000-07:00

nytt smink. nya kläder. ny hårfärg. ny skärmsläckare. ny hemstad. nytt förflutet. en ny framtid. en ny blick i mina ögon. en ny blick när jag ser dig. ett nytt sätt att vänta på en ny dröm. något som är nytt och orört, rent, skinande, inget jävla äckel. tack.

as if.

2006-09-13T01:16:00.000-07:00

alternativ

1) skulle du äta om maten aldrig mer skulle smaka? eller mätta dig?
2) vet du vart du börjar och tar slut?
3) du är så jävligt optimistisk.
4) de sista dagarna i mitt liv krockar med de första.
5) jag har en märklig lust att förstöra allt som är vackert, eller kunnat bli.
6) jag ger dig ingen chans för du gav mig aldrig någon.
7) nej, jag sa ingenting. jag var tyst.
8) det är otroligt svårt att ge upp.
9) beskriv för mig vad som gör dig levande.
10) beskriv för mig vad som inte gör dig död.
11) ...................................................................

Just what God needs
One more victim

innan du somnar.

2006-08-20T16:03:00.002-07:00

Jag har låtit det gå ett tag, för att se om jag kan fylla ut tomrummen bättre. Men tomrummen finns här ändå. De är de små ögonblicken jag är här för att dokumentera. Det är de små ögonblicken som ger livet mening. Man måste beskriva smätan för att känna den, glädjen också för den delen. Så, efter att ha varit på en paradisö med min bästa vän i 4 veckor är jag åter i Sverige, med all sin charm. Men jag saknar verkligen tjejsällskapet, Ranvi, du är som den bästa blandningen av syster/älskarinna/lekkamrat man kan ha! (Läser du det här så lägg handet på hjärtat och känn att jag slår där inne...) Återvände dock med en bruten fot som inte vill läka så nu har jag 6 veckor av vila att se fram emot. Mycket tas bort när man inte kan gå, eller kan gå men inte får. Går jag på foten blir det bara värre och isf måste jag operera den flera gånger. Och jag VILL ha min fot tillbaka! HErregud, vad gör jag annars av alla skor jag har och tänker köpa??? Sex veckor stillasittande blir mycket liv och rörelse för min själ, jag har mycket att ta hand om. Är det inte dags att rensa upp här ändå? En enkel rörelse, och allt det här kan bli ditt. Ta det, du är värd det. Själv skulle jag just nu vela ha: Din uppskattning. När jag visar dig världen. Glöm bara inte bort vem du var innan du blir den du vill vara. När vi andra träffas som atomer, vart är du då? DEt enda jag vil förmedla är kärlek, ijuihnjnnn........................

............ wake up

LOOPA ÅTERFÖDELSEN

2006-07-22T18:55:00.000-07:00

överallt. saker. saker överallt. mina saker, dina saker, och så finns det saker som bara är här, och saker som inte alls borde vara här. och jag vet inte vad jag ska göra med dem. utan att rymmas i lådor och utan någon återvinningsfunktion blir det enda alternativet bara en djup hål där det kan ligga och ruttna bort. jag vill inte ha det i mitt liv. men det kommer ändå sluta med att det där djupa hålet är för mig. för ingenting blir bättre, eller jag skulle väl säga, även om det kan bli bättre så är det inte värt uppoffrigen. jag önskar mig något stabilt, en plan, en plan att flytta och bli samma människa fast på ett nytt ställe med andra förutsättningar. jag tror verkligen att förutsättningar gör en hel del. 2 dygn i sverige och huden börjar redan prata med mig. hjärnan ber om allt som ska bli fixat men hey hey hey this machine will not communicate...... god. .. .nytt liv. ny chans är inte ett alternativ. Du måste befrias från vad det nu kan vara, innan du kan lämna det här och gå vidare. Jag ska skriva ett brev och klaga.

Tvångstanke.

2006-05-21T12:23:00.000-07:00

svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svbart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt svart vitt grått....

Härmed startar jag upp mitt projekt YOU ARE NOT YOUR BODY, där allt handlar om fysik och lögner. Rapporter kommer omgående. / E

I en annan verklighet.

2006-05-14T00:29:00.000-07:00

Jag vet inte vad jag möjligen skulle kunna återspegla här. Ibland fastnar huvudet i en värld samtidigt som kroppen envisas med att fortsätta i en annan verklighet, resultatet blir bara förvirrande, förödande. Eftersom vi tappat uppfattningen om vem som bestämmer slås jag bara omkull av impulser som kanske inte ens betyder någonting. Det är skönt att vara tillbaka, men jävligt att behöva leva med känslor som inte hör hemma här. Vart är det tänkt att allt ska få plats? Jag måste bygga ut till ett tredje universum.

Det är simpelt.

2006-05-02T13:22:00.001-07:00

Jag skulle vela födas om, som människa, som den människa jag är menad att vara. Jag tror inte på att mina största problem är det som jag dagligen lägger ner min mesta tid på. Det kan omöjligt vara så, och även om det är så, så vill jag inte ha det så. Inte längre. Jag vill bry mig om sådant som jag och andra människor kan må bättre av. Inte vem jag ska ringa en lördagkväll, inte hur mycket pengar jag har på mitt konto, inte fetthalten i allt jag äter och dricker. Jag vill avsluta alla avtal jag bundit upp mig på och frigöra mig, utvecklas och bli något bättre. Jag mår illa av min vardag och allt som präglar den, jag förstår inte vaför jag väljer att lägga så mycket energi på den här skiten när jag hellre vill bort och hjälpa andra. Tänka utanför mina 40 kvadratmeter och komma bort dit jorden verkligen snurrar. Där man ifrågasätter livet på andra sätt än det man enbart bygger upp av pengar. För att jag ska klara det här måste jag lära mig att tro och lita på världen, på människor, känna och visa kärlek precis som jag känner den. Allt är så äckligt fake som det är. Den här pekpinnen gäller enbart mig, men titta gärna på dina egna skor. Är det värt besväret? Vart kommer du möjligtvis att kunna gå med dem?

Helst vill jag bara vänta tills alla sover, krypa upp i rymden och blicka ner på er alla när ni drömmer. Försäkra er om att ni måste ta er dit. Ta farväl och lova er att vi alla kommer må bättre, så länge vi jobbar för det. Och mitt jobb är inte här, det är någon annanstans. Mitt kall i livet är att hitta till den platsen jag föddes på och stanna där.

klicka på bilden.

2006-04-28T18:46:00.000-07:00

Minnen som aldrig försvinner. Kan man dö av kärlek? Jag menar avsaknaden av kärlek? Kan man verkligen sakna något som aldrig existerat? Jag vill veta, hur ser ditt paradis ut?

PLEASPLESEPLEASE

2006-04-18T20:39:00.000-07:00

FATTAR DU INTE VAD DU GÖR MED DIGSJÄLV? VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SVÅRT ATT FÖRSTÅ? ATT INGEN MÄNNISKA FÖRTJÄNAR ATT MÅ SÅ DÅLIGT ATT DE VRIDER SÖNDER OCH SAMMAN SIG SJÄLVA? SKRUVAR TILL ETT LEENDE OCH SKRATTAR ÅT DÖDEN? VAD KAN DU MÖJLIGTVIS GJORT I ETT TIDIGARE LIV SOM FÖDER ALL DENNA VREDE? HUR SKA DU KUNNA ÖVERVINNA VÄRLDEN OM DU HELA TIDEN, ÄGNAR ALL DIN TID OCH ENERGI ÅT ATT FÖRGÖRA DIGSJÄLV? JAG VILL BARA ATT DU SKA KOMMA IHÅG, DET ÄR DU SOM ÄTER VÄRLDEN. INTE DEN SOM ÄTER DIG. ALLT SKER PÅ DINA VILLKOR VARESIG DU VILL DET ELLER INTE. MAN FÖDS INTE SOM ETT OFFER. MAN VÄLJER ATT BLI ETT. SKRATTA, LE. JAG VET ATT DU KAN. FÖR MIN DEL HAR JAG MIN YOGAKLASS 07:15.

78 CENTIMETER

2006-04-17T00:28:00.000-07:00

1300 kalorier styr min dag. 1300 kalorier gör mig galen. Jag har börjat dagen med att äta gula saker, honungsmelon och en banan så jag kommer nog fortsätta i det spåret. Gult alltså. Allt blir så mycket lättare när man ser sammanhang i saker, även om det bara är en sådan sak som färg. Någonting som visserligen styr mitt liv ganska omfattande. Tvångstankar heter det också, men det har en sådan negativ klang. Jag skulle kunna lista hundra exempel här och nu men det skulle bara sätta igång mina fantasier. Så som jag minns det har jag haft tvångstankar hela mitt liv, när jag var liten radade jag alltid upp mina leksaker i färgordning först och sen efter namn med start på bokstaven a.

De senaste dagarna har jag ägnat all min energi åt att göra om lite hemma. Vi har en ny stor säng, nya växter och nya textiler. Allt för att uppnå perfektion. Perfektion ligger visserligen utanför mina ramar just nu men jag kommer närmre och närmre. Såhär lyder kvittot från IKEA; Mysa frost täcke, 229:- Gosa gott kudde (x2) 39:-, Sultan stödben 69:-, Sultan ben 129:-, Slumra lakan (x2) 79:-, Emilia rund 159:-, Fjällviva på 69:-, Sova örngott 29:-, Indira överkast 159:-, Glöda glödl e27 19:-, Glöda glödl e14 24:-, Glöda glödl e14 24:-, Kavalkad stek 69:-, Alkalisk batt A 19:-, Sindal dörrmatt 29:-, Glimma 17:-, Svepa bringare 19:-, Syntes skål (x2) 30:-, Fantastisk papp 29:-, Grundtal toalett 49:-, Cactaceac krukv 29:-, Burken spagetti 39:-, ... Jag älskar IKEA. Jag älskar de svenssonfasoner man sluter avtal med så fort man går in genom deras dörrar.

Så är det. Men sen dess har jag inte gått ut. Jag kan bara inte gå ut genom dörren, där står folk med öppna armar men jag KAN-BARA-INTE-GÅ-UTANFÖR-DÖRREN i tron om att våga göra någonting. Det ligger pengar utanför dörren, men jag går inte ens ut för att hämta dem. Jag betalar dyrt för att hålla mig gömd och ärligt talat vet jag inte varför. Så snälla, att jag inte är kontaktbar betyder inte att jag inte vill kontakta dig. Men du vet hur långt jag kan gå för att komma någon vart.

Baby you´re a freakshow just like me.

2006-04-08T00:44:00.000-07:00

Efter att ha bett mitt vårdteam dra åt helvete har mitt liv blivit mycket bättre. På många sätt. Vad i helvete har jag suttit och väntat på i så många år? Att de ska rädda mig? Låsa in mig? Mata mig med tabletter som gör att alla mina minnen försvinner? Stoppa min personlighet i en mapp och låsa in den för all framtid? Om det var det som jag ville så vill jag inte det längre, och trodde jag att någon skulle rädda mig så trodde jag fel. I slutändan måste man ändå göra allting själv. Det är det enda psykvården lärt mig under de 9 jävla år jag sökt hjälp hos dem. Men så är det inte längre, nu ska jag försöka vakna upp varje morgon och tänka "Vad vill jag göra idag?" Och verkligen göra det. Det låter som världens simplaste uppgift, men vem kan hata sitt liv om allt sker på ens egna villkor? Uppstår det problem är det min sak att lösa dem. För vems regler ska jag följa om inte mina? Vem bestämmer här om inte jag? Jag talar inte om att alla friskhetstecken plötsligt uppenbarat sig, jag säger bara att jag tänker inte vara sjuk längre. Och jag känner mig så otroligt fri, inget mer sitta och vänta i telefonköer, inga fler menlösa samtal om problem som kanske inte ens finns, inga fler lekar om vem som mår sämst och för i helvete inget mer jävla medlidande...

Malibu.

2006-04-05T06:38:00.000-07:00

Allt jag behöver göra är i princip att sätta på mig kläder, mössa, solglasögon, gå runt kvarteret och hämta ut pengar, packa min väska och ta taxin till arlanda så kan jag nog vara i malibu inom några dygn. Gänsen mellan att göra saker och att vela göra saker kan inte bli större i det här fallet. Jag har alla chanser i världen att fly men ändå sitter jag fast med en osynlig, kanske inte ens existerande kedja till det liv jag lever. Jag har övertygat migsjälv om att detta är hur långt jag kan komma och såhär bra är det jag får må. Det finns ingenting mer. Men det är annorlunda när jag somnar, för då glömmer jag hur jag sitter fast och svävar iväg till alla möjliga platser jag varit på och väntar på att få se. Ibland är det så vackert att jag inte vill komma tillbaka, vakna kallsvettig, panikslagen med kramper i armar och ben som svurit på att inte ta mig någonstans. Jag tillhör inte migsjälv till viss del, det är staten, sjukvården, socialen, människor omkring mig som väljer hur jag ska leva. Och bara jag får smak på hur livet kan smaka får jag olustiga känslor att jag inte alls är värd det. Allt det här resulterar i att jag bara kommer äta morötter och keso i en hel vecka, skrubba min kropp fri från gamalt skinn, inte svara i telefonen när du ringer eller ens fundera på att öppna dörren när du knackar. Och vad vinner jag på det? Jo, jag straffar dig för orättvisan du ger mig Elisa. Jag straffar dig för att du inte vill öppna ögonen. Vi måste vakna nu.